Di Weekend GRADVALL

Seinabo Sey – tidlös urgospel

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Hon har Sveriges ­äldsta röst. Jan Gradvall har lyssnat på Seinabo Seys nya album. Han recenserar också LSD och Judith Owen.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Seinabo Sey I’m a dream (Univeral) 4 poäng

RECENSION. När man 2018 ­­lyssnar på sångare som Billie ­Holiday och Sam Cooke känns det helt ointressant var och när inspelningarna ­gjordes. Rösterna tillhör ingen tid. Det finns ingenting i deras sätt att sjunga som går att härleda till en viss genre eller stil. Rösterna har heller ingen ålder. Hur gammal är Billie ­Holiday när hon sjunger Them there eyes? Det går att googla fram att hon var 24 år, men det går inte att höra det. Hon skulle lika gärna kunna vara 44 år, eller äldre än Yoda.

När Sam Cooke sjunger A change is ­gonna come finns det ingen som helst möjlighet att tidsbestämma och platsbestämma ­någon­ting. Hans röst blir ett kärl för sången.

Det dyker inte upp många sådana ­sångare per generation, men en sådan sångare är Seinabo Sey. Hon har Sveriges ­äldsta röst. Svart amerikansk gospel slog igenom på 1930-talet, men Seinabo Sey tar genren ännu längre tillbaka än så. Inför sitt andra album har hon tillbringat mycket tid i Gambia. Resultatet blir en sorts urgospel. Hennes röst är ett fartyg som bär ­sångerna över världshaven.

Samtidigt är Seinabo Sey en artist som ­lever med och uppenbart älskar modern pop och soul. Kontrasten mellan förfluten tid, samtid och framtid bidrar till tidlösheten. Som artist borde ­Seinabo Sey, med tanke på sin röst, fundera på att lämna popvärldens tradition av musiksläpp. Fyra år mellan hennes första och andra album känns som onödigt lång tid. ­Artister som Nina Simone ­snittade på tre album om året.

LSD Hawaii (Prophone/Naxos) 3 poäng

RECENSION. Inom jazz finns en lång och yrkesstolt tradition av att kunna plocka precis ­vilka melodier som helst och förvandla dem till jazz. 1961 spelade John Coltrane in My favourite things, ett av de trallvänligaste numren från den då Broadway-aktuella musikalen Sound of music. ­Coltrane förflyttade melodin från gröna ­österrikiska alpsluttningar till en ned­sutten grön soffa inne på Village Vanguard.

Retrosoul med med modern attityd

I samma tradition verkar svenska jazz­trion LSD när de nu gör ett album med dansbandsmelodier. Första gången är det svårt att höra att de spelar folkparksevergreens som Jag vill vara din Margareta, De sista ljuva åren och Till mitt eget Blue Hawaii. Fredrik Lindborg på saxofon, Martin Sjöstedt på bas och Daniel Fredriksson på trummor spelar under, över och bredvid melodierna.

Men de gör det inte ironiskt, utan värdigt, och visar vilken melodisk bärkraft det finns i dansbandsgenren.

En stor röst från ett tidigare liv Judith Owen redisCOVERed (Twanky) 3 poäng

RECENSION. Vad är en evergreen? Uttrycket kommer från engelskans vintergrön, ständigt grön, och har blivit ett namn på sånger som ­behåller sin popularitet under lång tid. När pianister i hotellbarer framför evergreens brukar det handla om sånger som ligger minst fyra–fem decennier tillbaka i tiden.

Sverigeaktuella Judith Owen verkar i den loungetraditionen – jazzigt piano­spel, tillbakalutad och anekdotsugen röst, ­kanske ett glas bourbon på flygeln – men vänder ut och in på evergreenbegreppet genom att tolka färska låtar som Hotline bling av Drake och Can’t stop the feeling av Justin Timberlake.

Hennes kompband är första klass, med 71-årige baslegenden Leland Sklar (googla gärna hans CV). Judith Owens man är en legendarisk basist av ett annat slag. Hon är gift med Harry Shearer som spelade basisten i klassiska hårdrock­parodifilmen Spinal Tap och gör rösten till ett dussin karaktärer i The Simpsons. 25 september inleder Judith Owen en två veckor lång Sverigeturné i Örnsköldsvik.