Di Weekend GRADVALL

Så här låter svensk sommar

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Victor Leksell är aktuell med nya albumet Fånga mig när jag faller.

Vad som är Victor Leksells största tillgång är hans direkta tilltal, skriver Jan Gradvall som har lyssnat på det nya albumet Fånga mig när jag faller. Gradvall recenseras också nya album av Petter och Rolling Blackouts Coastal Fever.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Victor Leksell Fånga mig när jag faller (Sony) 4 poäng

Det effektivaste sättet för ­artister att bli uppmärksammade av kritiker är att pricka in referenser som dessa äldre personer ­känner igen och kan relatera till.

På 1990-talet fanns en våg av hyllade svenska band som lade ned mer tid på att skaffa sig imponerande skivsamlingar än att skriva låtar.

Parallellt med detta har den breda popmusiken alltid varit en befriande histo­rielös frizon.

I en intervju 2019 fick Victor Leksell frågan om ”den första poplåt du minns att du verkligen älskade”. Hans svar: Boten Anna med Basshunter. På frågan om det album som betytt mest ­svarade han Gudarna på Västerbron med Hov1 från 2018.

Victor Leksell gör pop i presens. På samma sätt som Rosa himmel med Molly Sandén var 2019 års största låt har Svag med Victor Leksell varit 2020 års i särklass största låt i Sverige.

Vad som är Victor Leksells största tillgång är hans ­direkta tilltal. Hans okonstlade röst skär rakt igenom. Samtidigt är han sällsynt musikalisk just som sångare: hans frasering följer hela ­tiden ­melodin, inte tvärtom, likt många andra sångare som snarare sjunger ”ovanpå” ­låten.

Debutalbumet Fånga mig när jag faller är svensk sommarpop. Låtarna skulle inte kunna vara inspelade i någon annan tid i något annat land.

Petter

Varholmsgatan (Sony)

4 poäng

1992 släppte duon Pete Rock & CL Smooth låten They reminisce over you (TROY), en av hiphophistoriens bästa och mest inflytelserika inspelningar.

Reminisce betyder att minnas. Låten skrevs efter att en nära vän till duon gått bort. Texten är en lång tillbakablick, en promenad längs minnenas allé, ett grepp som använts om och om igen i hiphoptexter.

På sitt nya album gör Petter något liknande, men samtidigt spegelvänt.

Petter rappar på ungefär samma sätt som han alltid gjort, med tillbakablickande texter i rakt nedstigande led från just Pete Rock & CL Smooth och annan 1990-talshiphop.

Vad som är nytt är att det plötsligt knappt finns några beats. Allt det som utgör fundamentet i hiphop är borta.

Visst vill jag bli miljonär

Med hjälp av producenten och arrangören Mattias Glavå, som aldrig kallats geni men nog borde göra det, har detta ersatts av vad som låter som essensen av gammaldags svensk melodiradio. Visor, jazz, folktoner, progg, barnmusik, sommarpop, poesiuppläsning, radioteater, klassiskt: allting mixas samman.

Reminiscandet blir i stället musikaliskt. Medvetet eller omedvetet, vad Petter, född 1974, hörde sina föräldrar (båda i dag döda) lyssna på i transistorapparater i kök och på lantställen har han nu återvänt till i sin musik.

Bland de hårdast arbetande och mest produktiva artisterna i Sverige finns det tre kategorier: de mycket produktiva, de extremt produktiva och så Petter. Enbart under 2018 släppte han tre fullängdsalbum.

I denna produktion sticker Varholmsgatan ut som något av det minst förväntade och bästa han gjort.

Rolling Blackouts Coastal Fever

Sideways to new Italy (Sub Pop/Playground)

4 poäng

I filmen Jurassic Park återskapas utdöda dinosaurier på en ö utanför Costa Rica. Något liknande DNA-experiment verkar just nu pågå inom populärmusiken. Det är länge sedan gitarrdrivna rockband förvandlades till brontosaurier, men på två öar har denna utdöda art väckts ur sin bärnstensslummer och återuppstått.

Den ena ön är Irland, där det plötsligt finns flera utmärkta gitarrband som Fontaines DC, The Murder Capital och Just Mustard.

Den andra ön är Australien med band som Spacey Jane, Dick Diver och i synnerhet Rolling Blackouts Coastal Fever.

Gothdrottningen tonsätter sin egen undergång

Inget band i världen 2020 får gitarrer att klinga lika harmoniskt som detta Melbourne-band.

Den vanligaste sättningen för ett rockband är en sångare-gitarrist plus ytterligare gitarrist, en basist och en trummis.

Rolling Blackouts Coastal Fever bildades av tre sångare-gitarrister – tre frontfigurer som egentligen borde bildat varsitt band – men som i stället förenades och anlitade en basist och trummis.

Sättet som de sjunger och spelar tillsammans, allt flätas samman, för tankarna till ett annat australiskt band, saliga The Go-Betweens. De tre sångarna växlar mellan akustiska och elektriska gitarrer. Musiken låter på samma gång solig och skuggig, gammal och ny, hoppfull och resignerad.

På albumomslaget skriver bandet att de vill erkänna ”the traditional owners” av den mark där musiken spelades in, ”the Wurundjeri people of the Kulin Nation”, ett betydande statement i ett land som har en historia lika präglad av rasism som USA.

När det någon gång i framtiden blir möjligt att turnera över kontinenter igen är Rolling Blackouts Coastal Fever det band jag först vill se.