Di Weekend GRADVALL

Rockmusikens själ skriven i eldskrift

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Den bästa musikerbiografi som någonsin har skrivits är Nick Tosches Hellfire om Jerry Lee Lewis, utgiven 1982. Vill man förstå rockmusikens själ är det den boken man ska läsa, skriver Jan Gradvall.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Nick Tosches dog förra veckan, 69 år gammal. I samband med att boken till slut översattes till svenska våren 2008, med titeln Skärseld, gjorde jag en intervju med författaren i hans lägenhet i ­Tribeca, New York.

Jag fick se hans dator där han skrev sina böcker med endast ett pek­finger. ”Det här är allt jag har”, sa Nick och höll upp sitt högra pekfinger i luften. På skrivbordet låg ett flera tusen år gammalt romerskt mynt som han köpt av en antikhandlare. ”Värdet av myntet är exakt detsamma som vad en slav behövde för att kunna köpa sin frihet”.

Efter att vi suttit och pratat hela förmiddagen, samtidigt som Nick Tosches kedjerökte (varannan cigg handrullad, varannan med filter ”för hälsans skull”), bjöd på öl och spelade favoritskivor, frågade han om jag ville hänga med på lunch.

Vi gick till en irländsk bar runt hörnet. Att lunch för Nick Tosches inte innebar att äta lunch, utan att dricka lunch – Guinness har ändå visst näringsvärde – gör att det känns mer ­angeläget att fira att han levde så länge, än att sörja hans död.

Hur skrev Nick Tosches? Vad var hans hemlighet?

När man läser Hellfire blir det snabbt uppenbart att Nick Tosches sätt att skriva skiljer sig markant från andra biografiförfattare. Vad han hela tiden prioriterar är känslan. Är fakta inte viktigt? Jo, men känslan är mycket viktigare. Det är det som musik handlar om.

Nick Tosches teknik och arbetssätt var att tränga in i huvudet på den person han porträtterade. Att se världen med den personens ögon.

”När jag känt mig bekväm med ämnet, vare sig det gällt Jerry Lee ­eller Dean Martin, så har jag vetat hur de känt och tänkt. Vilket de själva inte alla gånger kunnat uttrycka i ord. Precis som jag inte heller kunnat sätta ord på de känslor som de uttrycker genom sin sång.”

Redan i öppningskapitlet får man som läsare ­känslan av befinna sig inuti Jerry Lee Lewis hjärna – hans djupt störda hjärna.

Hellfire börjar utanför Graceland, Elvis Presleys villa i Memphis, en mörk natt 1976. Medan Elvis ligger och sover oroligt i sin säng – han drömmer om att han går omkring naken på stan – försöker Gracelands säkerhetsvakt stoppa Jerry Lee Lewis, känd för sitt smeknamn The Killer, som mitt i natten står utanför grindarna och viftar med en pistol för att bli insläppt.

Scenen ger intryck av att vara helt fiktiv.

”Nej, det enda jag hittade på där var vad Elvis drömmer”, sa Nick Tosches.

”Men allt annat hade jag kollat upp. Jag spårade säkerhetsvakten, intervjuade honom och fick tidpunkten och händelseförloppet verifierat”.

Jerry Lee Lewis karriär bromsade in tvärt, endast ett år efter hans ­genombrott. När det 1958 avslöjades att han hade gift sig med sin 13-åriga ­kusin vände nöjesvärlden honom ryggen.

Laleh låter bäst på svenska

När man läser Hellfire framstår inte äktenskapet som lika konstigt: Jerry Lee gjorde vad hans förfäder och halva hans släkt gjort tidigare.

Biografin om Jerry Lee Lewis är en skildring av en gudsfruktande del av den amerikanska södern där inavel, bigami, barndödlighet, alkoholism, bomullsplockning och översvämningar hade varit en del av vardagen.

Nick Tosches två stora litterära förebilder när han skrev var Nobelpristagaren William Faulkner och King James-översättningen av Gamla Testamentet.

Bland de starkaste passagerna i boken är beskrivningarna av tungomålstalande. De kringresande frireligiösa predikanter som försatte för­äldrar och grannar i extas gjorde outplånligt intryck på de unga pojkarna Jerry Lee Lewis och hans kusin Jimmy Swaggart, senare känd som en tv-predikant som mer än en gång ertappades med prostituerade.

”Jag skriver det inte i boken, men ju mer jag tänker på det inser jag att rock’n’roll också är tungomålstalande”, sa Nick.

”Som liten fattade jag aldrig vad Little Richard sjöng om, ingen fattade det. Det var som ett nytt ordlöst språk, ett universellt språk som alla kunde förstå i hela världen. Flera av 1950-talets största rockartister blev ju också ännu större utomlands än i USA.”

Där förklarar Nick Tosches också Sveriges perenna besatthet av amerikansk 1950-talskultur med rock’n’roll, bilar, frisyrer och burgare.

En ironi som Nick Tosches skulle uppskatta är att Jerry Lee Lewis nu har överlevt honom själv. Jerry Lee Lewis fyllde 84 i september.

”När jag bodde i Tennessee några år och samlade in mate­rial till boken gick det att satsa pengar på att Jerry Lee inte skulle överleva sin 40-årsdag”, sa Nick när vi drack lunch i Tribeca.

”Men se vad som hände. Jerry Lee är fortfarande med oss”.

Perfekt popalbum av Molly Sandén

GRADVALLS TRE VAL:

LÅT. Selena Gomez, Lose you to love me. Att skriva och producera en comebacklåt till Selena Gomez (158 miljoner följare på Instagram) är inget litet uppdrag. Mattias Larsson och Robin Fredriksson löser det mästerligt. Pop som är allt som pop ska vara.

DOKUMENTÄR. Buzz, HBO Nordic. Macho­skribenten Buzz Bissinger var en av Vanity Fairs stjärnor och skrev boken som blev tv-serien Friday night lights. När han porträtterade Caitlyn Jenner beslutade han sig för att berätta om sin egen ­sexualitet.

DOKUMENTÄR. It must schwing – historien om Blue Note, SVT Play. Förvirrande nog har det samtidigt kommit två filmer om ikoniska jazz­etiketten Blue Note som fyller 80 år. Denna tyska dokumentär är den som gäller.