Di Weekend GRADVALL

Robyn dansar i terapisoffan

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

På sitt nya album visar Robyn att dansgolvet kan vara en plats för terapi och analys.

Jan Gradvall ger högsta betyg åt Robyns bländande album. Han har också lyssnat på Christian Kjellvander och Eagle-Eye Cherry.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Robyn

Honey (Universal)

Betyg: 5

Under hela 1900-talet präglades musikjournalistiken av trångsynthet. Vi kan kalla det för Blowin’ in the wind-syndromet.

Vad är politisk och så kallat viktig musik? I decennier var det liktydigt med artister som framför allvarliga sånger, gärna protestsånger till komp av gitarr. Dansmusik, däremot, avfärdades som ytlig.

Som en del av att musikhistorien hela tiden skrivs om, har detta korrigerats under 2000-talet.

Det finns i dag inte en musikkritiker under 35 år som inte tycker att I feel love med Donna Summer är en lika radikal och epokgörande singel som God save the Queen med Sex Pistols (båda släppta sommaren 1977).

Argumentationen går att applicera även på scenkonst. Koreografen Bob Fosse har räddat lika många liv som Eugene O’Neill. Dans kan berätta lika mycket som ord.

På sitt nya album visar Robyn att dansgolvet kan vara en plats för terapi och analys. Med noggrant uttänkta och glesa textrader – det går inte att vara Dylan som textförfattare inom dansmusik – berättar hon om depression och förlösning.

Gränserna mellan disco och filosofi och självhjälp suddas ut ännu mer när de flesta som lyssnar på dansmusik i själva verket gör det i hörlurar. Robyn blir på samma gång Birgit Cullberg, Joan Didion och Donna Summer.

Lika minutiöst utvalda som orden på albumet Honey är klangerna. Robyn går rakt emot de senaste åren dominerade sound med sub-bass (lågt mullrande basfrekvenser) och förvridna ljud. Allt låter i stället kristallklart, varje ljud separerat, med mycket luft emellan.

Om det påminner om något är den sorts post-disco och electro som producenter som Arthur Baker skapade i New York tidigt 1980-tal.

I låten Because it’s in the music sjunger Robyn om en låt som betytt så mycket för henne att den kanske räddat hennes liv. Robyn ger bara kryptiska ledtrådar om vilken låt det är, men det kan vara Music sounds better with you med Stardust, en låt från 1998 signerad Thomas Bangalter från Daft Punk, som obegripligt nog inte finns på Spotify.

Som sångerska har Robyn kvar sin allra viktigaste egenskap. Tydligheten. Den raka kommunikationen. Det fanns där redan när jag såg Robyn som 16-åring på hennes allra första turné. Som lyssnare tror man på varje ord hon sjunger.

Christian Kjellvander

Wild Hxmans (Tapete)

En musikalisk vilde mot väggen

Betyg: 4

Det är inte många rockartister som skulle göra en tio minuter lång låt om att tillverka och hänga upp gardiner. Christian Kjellvander använder gardinmakarens hantverk som en metafor för livet.

Vad det handlar om: att alltid ge plats för ljuset att strömma igenom. Med en röst så djup och mörk att han stundtals får Nick Cave att låta som Lille Skutt fortsätter Kjellvander att göra konst av sitt liv.

Rotmusiken från Texas finns alltid där i botten, country och rock, men hans jazziga utflykter på gitarr, inte minst i Curtain maker, känns som början på något nytt.

Eagle-Eye Cherry

Streets of you (Play2/Warner)

Betyg: 4

Neneh Cherry och Eagle-Eye Cherry har gjort långa uppehåll, präglade av dödsfall i familjen. Av en märklig slump släpper de nu nya album veckan efter varandra.

När de slog igenom som artister hörde de båda musikaliskt hemma i P3. I dag hör Neneh Cherry snarast hemma i P2, bland jazz och konstmusik, medan Eagle-Eye Cherry borde läggas till A-listan på P4.

Hans låtar, drivna av akustisk gitarr, är så melodiska och breda att de nästan känns aparta i dagens utbud.

Refrängerna är som gjorda för att spelas i Sportradion när något lag gjort mål.

Neneh Cherry berör på djupet

Låten Down and out är ett mästerstycke i poplåtskrivande, mörkast tänkbara text samtidigt som melodin är full av liv.

Sven-Bertil Taube

Så länge skutan kan gå, volym 2 (Universal)

Betyg: 4

Sven-Bertil Taubes album Hommage från 2014, ett nära samarbete med arrangören, producenten och ­dirigenten Peter Nordahl, kändes som en magnifik kröning på en karriär. Men vad som skulle bli ett avsked har lett till extranummer efter extranummer: det här är det fjärde albumet som Sven-Bertil Taube, fyller 84 nästa månad, och ­Peter Nordahl gör tillsammans.

Arrangemangen har under resan blivit alltmer futuristiska och för tankarna till Stanley Kubricks film År 2001. Nya albumet skulle platsa ombord på Voyager, den rymdsond med musik och bilder som är på väg genom världsrymden. Evert Taube passar lika bra som rymdfarare som sjöfarare.