Di Weekend GRADVALL

Rex Orange County – drömmande, vimsig och superbegåvad

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tonårsidolen Rex Orange County.

Alexandra Waespi

Tonåringar världen över älskar honom. Jan Gradvall har lyssnat på Rex Orange County och hyllar honom. Miranda Lambert och Temple & Young finns också med bland veckans recensioner.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Rex Orange County Pony (Sony) 4 poäng

Att unga artister är mer benägna att trotsa regler har inte bara med mod att göra. De är så unga att de inte ens känner till att det finns en regelbok.

Ted Gärdestad var bara 14–16 år när han skrev de dödsföraktande vackra och hämningslöst livsbejakande melodierna till sina två första och bästa album. Den svenska progg-rörelsen svarade med att fördöma -honom.

Årets två bästa popalbum är båda gjorda av superbegåvade tonårs-artister med noll insikt om genre-regler.

Det ena är 17-åriga -Billie Eilish debutalbum. Det andra är Pony av Rex Orange County som slog igenom som 18-åring och nu, inför -debutalbumet på ett stort bolag, hunnit fylla 21.

Alexander O’Connor föddes 1998 i Hampshire, Storbritannien. I skolan började han kallas The OC, efter sitt efternamn, men också efter den mycket inflytelserika ungdoms-serien, The OC som i Orange County, som gick på tv 2003–2007.

Smeknamnet speglar hans melodi-språk. Det må regna utanför fönstret, där han sitter och dagdrömmer, men inuti hans huvud är det kaliforniskt solsken.

Melodierna är som humlor, de landar där de har lust. Varenda låt går att nynna och har textrader som går att sjunga med i.

Rex Orange County sjunger och rappar eller snarare halvrappar om vartannat. Vad han får lust att säga avgör hur han säger det. Han spelar själv gitarr, trummor, slagverk, piano, Fender -Rhodes, synthesizer, saxofon och skriver stråkarrangemang.

De enda utomstående musiker han hyrt in är superbasisten Pino Palladino (gammal nog att vara hans farfar) och arrangören Sally Herbert som dirigerar 17 musiker på fiol, -cello och viola samt en kör på över på 20 personer.

Brian Wilson är en referens, men jag tvivlar på att Rex Orange Couny vet vem han är.

Rockkritiker rynkar på näsan åt Rex Orange Countys vimsiga och naiva tonårspop – sajten Pitchfork sågade det här albumet brutalt – men tonåringar världen över älskar -honom.

Tonåringarna har rätt.

Mapei reser sig

Miranda Lambert Wildcard (RCA) 4 poäng

Vill man tro att rockmusiken har en framtid ska man lyssna på country.

Ingenstans förvaltas och förädlas soundet från 1970-­talets hårda rockmusik som i samtida ­country.

Outlawcountryns kronprins Eric Church, ambassadör för Jack Daniels, har med sin producent Jay Joyce gjort sprakande elektrisk motorvägsrock med massor av gitarrsolon som är country endast till namnet.

Miranda Lambert har nu hyrt in Jay Joyce till sitt nya album och det hörs.

Locomotive är inte bara hård rock utan hårdrock. Herregud, det låter som Budgie, ett gammalt hårdrockband som endast Metallica kommer ihåg. Andra låtar gränsar till The Allman Brothers Band och Bob Seger. Samtidigt kombinerar Miranda Lambert detta med countryns historieberättande, vältecknade persongalleri och en röst lika ­uttrycksfull, whiskyhes och starksvag (nytt ord som jag just uppfann) som Dolly Partons.

Hennes katalog från debuten 2005 och framåt blir förstummande imponerande när man lägger ut hennes album på rad. Miranda Lambert visar att hon förtjänar att nämnas bland 2000-talets ­främsta artister, alla ­genrer inkluderat.

Det nya zeeländska musikundret

Temple & Young Temple & Young (Tropikal/Busy Bee) 4 poäng

Andreas Unge (”Young”) är en virtuos ­basist och producent som till­bringat många år i afrikanska länder och spelat in artister som ­Oumou Sangaré, Salif Keita, Cheikh Lô och Youssou N’Dour. Andreas Kleerup (”Temple”) är en gudabenådad melodi­makare och producent som legat bakom höjdpunkter i Robyns och Titiyos karriärer.

Sommaren 2002 – sex år före Kleerups klassiska debutalbum – tillbringade de ett par månader i ett stenhus på Rivieran och spelade in musik som först nu ges ut. Ljudbilden påminner om David Byrne och ­Brian Enos My life in the bush of ghosts på så sätt att den hämtar influenser och ­klanger från alla världsdelar. Samtidigt förankras allt av Kleerups europeiskt pam­piga och storslagna synthesizerslingor i samma anda som Jean Michel Jarre och Benny ­Andersson.

17 år efter att musiken skrevs låter den i dag märkligt samtida. Kanske totalt okommersiell, samtidigt endast en Gucci-visning från att bli vinterns soundtrack.