Di Weekend GRADVALL

Retrosoul med med modern attityd

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

@imageAuthorName

En lätthet och en råhet som är mycket, mycket sällsynt. Jan Gradvall har lyssnat på Leon Bridges nya album. Han skriver också om Anders Garstedts jazzmusik som lever vidare efter hans död.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Leon Bridges

Good thing (Columbia)

4 poäng

RECENSION. Vilken musik spelar du oftast hemma när du inte recensionslyssnar på nya album? Jag kan svara långt och utförligt på den frågan. Jag kan också svara kort och helt ärligt: Sam Cooke. Ett livs musiklyssnande har gett mig insikten att Sam Cooke (1931–1964) var 1900-talets främste sångare.

Jag är inte ensam om att tycka så. Fråga Aretha Franklin eller Rod Stewart. James Brown har sagt: ”Sam Cooke är den enda jag vet som kan stå helt stilla och döda dig med en sång. Om jag hade hälften av den röst Sam Cooke hade, så hade jag inte börjat dansa”.

Sam Cookes röst har förmågan att förändra stämningen i ett rum. Att ha Sam Cookes musik i högtalarna är som skillnaden mellan en molnig dag och en dag då ­solen bryter in genom fönstren.

Den första artist jag hört som har kunnat imitera Sam Cookes inspel­ningar från tidigt 1960-tal är Leon ­Bridges, en 28-åring från Texas.

Leon Bridges debutalbum Coming home från 2015 kan vara det samtida ­album jag spelat flest gånger.

Jag brukar ha svårt för retromusik. En genre där artister exakt försöker återskapa ett gammalt sound.

Leon Bridges kan kallas för retro­soul – han till och med klär sig som Sam Cooke – men på uppföljaren visar han att det är bara ena halvan av hans artis­teri. Nerven och attityden är samtida. I sitt sätt att sjunga kombinerar Leon ­Bridges en lätthet och en råhet som är mycket, mycket sällsynt.

Leon Bridges skriver sin egen musikhistoria här och nu.

Milder/Ljungkvist/Landæus/Augustson/Rundqvist

The music of Anders Garstedt (Moserobie)

4 poäng

Ingen musik­genre tycks ha lika bra sammanhållning som svensk jazz. Musikerna spelar på varandras ­skivor och stöttar hela tiden varandra.

Blixtrande tidlöst från Janka Nabay

Anders Garstedt var en trumpetare och kompositör som år 2000 gick bort i cancer, endast 31 år gammal. Hans musik är klent dokumenterad. Anders Garstedt hörs på ­albumet T med Fredrik Norén Band och spelar på titelspåret till Christan Falks ­ moderna klassiker Quel Bordel från 1999.

Att Anders Garstedts kompositioner ­aldrig gavs ut har gnagt i Jonas Kull-hammar, dynamon och eldsjälen i svensk samtida jazz. Anders själv ville inte att hans egna demoinspelningar skulle ges ut, han var inte nöjd med sitt eget spel.

I stället har fem musiker tolkat dem, utan trumpet i sättningen. Vad som tonar fram är kompositioner av en ung modern jazzkompositör som inte var rädd för sentimentalitet. Så vackert.

Ry Cooder

The Prodigal Son (Caroline)

4 poäng

Att ge röst åt vad som just nu händer i världen kan göras på olika sätt. Ry Cooder lyckas på ett kusligt pricksäkert fånga det moderna Amerika genom att ge röst åt dess historia.

Av albumets elva spår är tre nya originalkompositioner, resten är tolkningar av gamla gospellåtar. Ry Cooder säger att han upptäckte att det finns så mycket ”reve­rence”, vördnad, i dessa låtar.

Vördnad var ett ord som hans gamla ­religionslärare i skolan, en kvinna från Kashmir, brukade använda. ”Vi vill inte lära ut religion, men ingjutna vördnad”.

Efter ett halvt sekel som artist har Ry Cooder, 71, gjort sitt vackraste album sedan filmmusiken till Paris, Texas.

»Sam Smith gör pop för evigheten«

Som gitarrist har han nått en punkt i ett spel där virtuositet och personliga erfarenheter väger precis lika. Strängarna ger uttryck för hans tankar.

The Pilgrim Travelers var en populär ­gospelgrupp från Texas på 1940-talet och tidiga 1950-talet.

När Ry Cooder sjunger gruppens Straight street känns det som musik, själ och tro blir samma sak.