Di Weekend GRADVALL

Radikalt genialt, Tove Styrke

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tove Styrke.

Hennes röst är en pensel. Jan Gradvall har lyssnat på Tove Styrkes nya album. Han recenserar också Van Morrison, Janelle Monáe och Willie Nelson.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Tove Styrke

Sway (Sony)

4 poäng

Var sker den främsta förnyelsen inom populärmusiken i dag? Den allmänna föreställningen är att det mesta experimenterandet pågår långt utanför main­streamfåran. Musik i marginalen. Udda genrer, framförd på små spelställen. Där, föreställer vi oss, tänker man nytt.

Men den som lyssnar fördomsfritt och uppmärksamt inser att det blivit precis tvärtom. De som experimenterar djärvast i dag är breda popartister.

Alternativa artister i dag ägnar sig främst åt referenser bakåt i musikhistorien, till ­redan inspelad musik. Hela indiegenren har blivit genremusik.

Jag satt under flera år i referensgrupper i statliga Kulturrådet och Musikverket och lyssnade igenom hundratals inspelningar inom även genrer som konstmusik och elektroakustiskt.

I princip ingenting jag lyssnade igenom var kompositionsmässigt och produktionsmässigt lika radikalt som Tove Styrkes nya popalbum.

Tove Styrke, 25, gör samtida popmusik med hitrefränger, men hon gör det genom att hela tiden tänja på gränser och introducera nya idéer för konstarten.

Hennes melodier hittar oupptäckta avfartsvägar, hennes arrangemang är experimentella happenings, hennes sätt att sjunga och använda sin röst liknar ingen annans. Hennes röst är en pensel.

Om det går att jämföra Tove Styrkes färgsprakande pop med någonting annat är det den franska konstnären Niki de ­Saint Phalle, känd bland annat för sina skulpturer utanför Moderna Museet i Stockholm.

Genom sina turnéer som förartist åt först Lorde och just nu Katy Perry har Tove Styrke ställt sig på sista trappsteget till att bli en världsartist. Här kliver hon in och blir det.

Van Morrison & Joey Defrancesco

You’re driving med crazy (Sony)

2 poäng

Utan att riktigt förstå hur det gick till rent gastronomiskt så har Van Morrison, 72, svalt en Finlandsfärja. Samarbetet med den halvunge jazzorganisten och trumpetaren Joey Defrancesco är inget album i traditionell mening – det är en kryssning.

Ibland vandrar Van Morrison iväg för att beundra sjöutsikten och lämnar DeFrancesco ensam. När han kommer tillbaka varvar han stunder av briljans i jazzstandards med pliktskyldiga nummer från sin egen karriär.

Valet från klassiska albumet Astral weeks får godkänt.

Café Norrköping-versionen av hans största ballad, Have I told you lately, får en att hissa ned livbåtarna.

Janelle Monáe

Dirty computer (Atlantic)

3 poäng

Begåvning kan vara en förbannelse. Som skådespelare var Janelle Monáe självlysande som NASA-matematiker i Dolda tillgångar och surrogatmamma till en homosexuell pojke i Oscarvinnaren Moonlight. Som musiker är hon så überbegåvad att hon på sitt nya album gästas av den oslagbara genitrion Brian Wilson, Prince och Pharrell Williams. Läs den meningen en gång till, djupandas i en plastpåse. Ändå får hon inte ihop det riktigt som ett album. Det finns ett halvdussin pärlor utspridda, men hon testar för många idéer och tappar i stringens.

Willie Nelson

Last man standing (Legacy)

3 poäng

När stora artister rycks bort från oss – så många de senaste åren – kan man fantisera om att de någon gång skulle ge sig tillkänna från andra sidan. Ett vykort från Prince eller Bowie om hur de mår och vad de lyssnar på för musik.

Willie Nelson, 84, har redan börjat göra album som låter som sådana vykort. Sångerna handlar om död och åldrande. Några refränger borde broderas och hängas upp som livsdomar: ”Bad breath is better than no breath at all”.

Samtidigt är musiken uppsluppen, nästan alla låtar uptempo, på ett sätt som påminner om en Texas-version av Benny Anderssons Orkester.