Di Weekend GRADVALL

Pong! – J Hus studsar ända till svenska Mellon

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

J Hus.

DARU

Med sitt nya album växlar J Hus upp till att bli en världsartist, skriver Jan Gradvall Han recenserar också The Real thing och Ulf Ivarsson.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

J Hus

Big Conspiracy

(Black Butter records)

4 poäng

Flyktingar från Afrika stoppas i livbåtar vid Europas stränder, men musiken tar sig i land.

Pong var ett datorspel med primitiv grafik som på 1970-talet fanns för både arkadspel och tv-apparater. Ett slags digitalt ­squash där man spelade med ­väggarna som hjälp. När bollen studsade lät det pong.

Att lyssna på afrobeats för tankarna till det spelet. Den digitala musiken studsas fram och tillbaka mellan ­Lagos, Accra, Banjul och London.

Afrobeats, som inte ska förväxlas med den gamla genren afrobeat, är den mest vitala musikgenren i världen just nu. Hur brett genren spridit sig understryks av att afrobeats till och med inspirerat låtar i årets Melodifestivalen. OVÖ och Felix Sandman har liknande beats.

Musiken liksom studsar fram. Receptet kan brytas ned till en fjärde­del amerikansk hiphop, en fjärdedel engelsk grime, en fjärdedel västafrikansk musik och en fjärdedel Michael Jackson och Quincy Jones oöver­vinnerliga beat till Smooth criminal.

I november 2017 framträdde en av de största afrobeatsstjärnorna, J Hus från London, på Debaser Strand i Stockholm. Publiken som ville se ­honom, de flesta unga afrosvenskar, var mångdubbelt större än den som fick plats. Cirka 15 poliser tillkallades för att få ordning på kön, men inne på klubben var det idel kärlek. En fantastisk konsert.

J Hus heter egentligen ­Momodou Lamin Jallow, född 1996, uppväxt i Stratford i ­östra London, med rötter i Gambia.

På sin uppföljare till debuten från 2017 växlar han upp till att bli en världsartist. J Hus beskriver den ­hårda verkligheten samtidigt som han skapar beats och melodier som lättar på bördan.

Monsterfilm tillbaka i rampljuset

The Real thing

The best of (Sanctuary)

4 poäng

Amerikaner har skapat soul­musiken, men det är britter som förvaltat och katalogiserat den.

Tack vare passionerade dj:s, skivsam­lare och dansare har repig amerikansk soul blivit den brittiska arbetarklassens verkliga folkmusik.

Den brit­tiska soul­diasporan har också fostrat egna artister.

En av de ­bästa och utan­för England kriminellt underskattade är The Real thing, en­ oemot­stånd­-lig kvartett från ­Liverpool som 2020 firar 50-årsjubileum.

Om man har skitdagarnas skitdag förblir den bästa medicinen att lyssna på You to me are everything med The Real thing. ­Låten släpptes 1976 men har blivit en hit på nytt ungefär en gång per decennium. ”If it ­takes forever girl, then I’m prepared to wait”. ­Musik blir inte ljusare och mer upplyftande.

Den dubbel-cd som nu släpps till gruppens 50-årsjubileum lyfter fram fler pärlor som få utanför engelska soulklubbar har hört.

Swing it! På banan med dansen

Ulf Ivarsson

Lower zone

Lamour

Betyg: 4

En basist som gör ett soloalbum med sitt eget instrument i fokus? Varningsflagga hissas, nödutgångsskylten börjar blinka, men genom musikhistorien har namn som Jaco Pastorius, Jack Bruce och Jah Wobble visat hur bra och originellt det kan bli. Svenske basisten Ulf Ivarsson, som länge spelat i Thåströms band, är lika orädd och visionär i sitt musiktänkande. Med inspiration från elektronisk ambient, dubreggae och Miles Davis 1970-tal bygger han förtätade stämningar som förtjänar att upptäckas av filmproducenter.