Di Weekend GRADVALL

Pianojazz med hooks från Lyssarides

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Joel Lyssarides har spelat sig igenom jazzhistorien, gått på Kungliga Musikhögskolan och studerat på Conservatorio Di Santa Cecilia i Rom. Nu har han hittat sitt musikaliska själv.

Jan Gradvall förtrollas av Joel Lyssarides pianospel och konstaterar att det fortfarande inte finns någon som är coolare än Kim Gordon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Joel Lyssarides

A better place (Prophone/Naxos)

Betyg: 4

Det behöver inte vara sångare och textförfattare som blir de bästa uttolkarna av ett lands tankar, drömmar, behov. Genom historien har det ibland varit jazzpianister.

På 1960-talet var det en pianist från Hälsingland, Jan Johansson, som med sitt spel gav ett historiskt perspektiv till en infekterad och politiserad samtid. En av Jan Johanssons kompositioner heter Fortare men ändå inte fortare.

Under det nischade 1990-talet, när en sammanhållen värld bröts itu till hundra olika, vägrade Esbjörn Svensson hålla sig till en idé, utan byggde broar mellan olika genrer och olika sätt att vara och tänka. Med sitt piano kommunicerade han inte bara med Thelonius Monk, utan också rymdfararen Jurij Gagarin och undervattensfilmaren Jacques Costeau.

Den unge svenske jazzpianist som det pratas om i dag är Joel Lyssarides, född i Stockholm 1992.

Jag har ännu inte hört Joel Lyssarides spela live, men hans nya album får mig att förstå uppståndelsen.

Joel Lyssarides växte upp med sina föräldrars jazzalbum. Han har spelat sig igenom jazzhistorien, gått på Kungliga Musikhögskolan, upptäckt klassisk musik och studerat vidare på Conservatorio Di Santa Cecilia i Rom.

Någonstans på vägen har han hittat sig själv. Det går att höra Bill Evans i hans musik, en del Maurice Ravel. Samtidigt upprepas melodislingor på ett sätt som för tankarna till samtida popmusik: det är pianojazz med hooks.

Alla kompositioner på albumet är skrivna av Joel Lyssarides själv. Hans två medmusiker, Niklas Fernqvist på bas och Rasmus Svensson Blixt på trummor, spelar med ett under av återhållsamhet.

I en samtid som präglas av polarisering, hat­retorik, rastlöshet, stormar, blir Joel Lyssarides en hamn att kasta ankar i för natten. Musik som pekar mot A better place.

Kim Gordon

Flamenco i ny skrud

No home record (Matador/Playground)

Betyg: 4

Att tala om möten mellan konst och musik ger associationer till högtstående och förnäma samarbeten i stora museisalar. Allt det förändrades med Sonic Youth.

New York-gruppen Sonic Youth släpade in gitarrförstärkare på konstgallerier och visade en samhörighet med Mike Kelleys installationer med smutsiga mjukdjur och Chris Burdens korsfästning av sig själv på en Volkswagen.

Efter Sonic Youths upplösning för åtta år sedan har Kim Gordon flyttat till Los Angeles och gått över till konstvärlden helt och hållet.

Att hon utifrån denna position plötsligt släpper sitt debutalbum under eget namn, 66 år gammal, känns som en del av en konstinstallation. Men musiken står på egna ben. Velvet Undergrounds mest atonala stunder som The Black angel’s death song möter ­inslag från trap och techno med spräckta högtalare.

Musiken slingrar sig och väser som en högspänningsledning som fallit ned och beter sig som en orm på marken. Googla fram videon till Sketch artist. Nej, det finns fortfarande ingen coolare än Kim Gordon.

Martin Hederos

Era spår (Playground)

Sprakande elektrisk från Slowgold

Betyg: 4

Om man finkammar och analyserar svensk musikhistoria de senaste 35 åren hittar man Martin Hede­ros fingeravtryck överallt.

Från Soundtrack of Our Lives via duokonstellationer som Hederos & Hellberg och Nina Ramsby & Martin Hederos, jazzsupergruppen Tonbruket till samarbeten med Sofia Karlsson, Anna Ternheim ­(deras konserter våren 2018 var en välsignelse) och nu senast Stefan Sundströms lysande nya album.

Ändå är det som pianist helt på egen hand som Martin Hederos når alla djupast och berör allra mest.

Kompositionerna är döpta efter förnamn (Katja, Lasse, Hanna), personer i hans närhet han tänkte på när han spelade. Ljudupptagningen är rå, naken på ett sätt som för tankarna till Nils Frahm och Glenn Gould; knarr från golv och pianostol hörs.

Stumfilmspianister spelar till rörliga bilder. Pianisten Martin Hederos spelar fram levande människor.