Di Weekend GRADVALL

På väg mot en gyllene framtid

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

HYLLAT ALBUM. Per Gessles En vacker natt.

Foto: TT

Att en artist som varit med så länge fortfarande höjer ribban för sig själv är anmärkningsvärt, skriver Jan Gradvall om Per Gessle.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Per Gessle
En vacker natt (Space Station)
4 poäng

RECENSION. Halmstadgruppen är namnet på ett halvdussin konstnärer som på 1930-talet introducerade surrealismen i Sverige. Vad som skiljde gruppen från andra surrealister i Europa var att det handlade om en halländsk form av surrealism. Den halländska kuststräckan är ofta närvarande i målningarna. Ljuset är typiskt för Halmstad.

Det börjar bli dags att lägga till ännu ett namn till Halmstadgruppen: Per Gessle.

Nya albumet är fullt av drömsk, magisk popmusik där havet och kusten dominerar. Halmstad och trakten runt omkring har ända sedan Gyllene Tider varit närvarande i Per Gessles musik, men aldrig så mycket som här.

Sångerna badar i kvällssol så stark att man möter dem kisande. Det sköljer in tång från stranden. Arrangemangen smakar salt. Kattegatts vågor rullar in både under och mellan låtarna. Ja, de hörs bokstavligen.

En av Per Gessles stora influenser, vilket få har noterat, är Joni Mitchell. En vacker natt är hans The hissing of summer lawns. Texterna är på samma gång fritt intuitiva och fulla av bilder lika tydliga som fotografier. Melodierna nyckfulla, storslagna, svidande vackra.

Per Gessle sjunger om livets gång. Låtarna är skrivna efter att tre av hans närmaste gått bort: hans mamma, hans bror, hans syster. Samtidigt är stämningen ljus, vilket understryks av att några av Nashvilles främsta musiker tillåts dominera i kompet, Dan Dugmore på pedal steel och Stuart Duncan på fiol.

En vacker dag följs av ett systeralbum En vacker natt som ges ut i höst. Att en artist som varit med så länge fortfarande höjer ribban för sig själv är anmärkningsvärt.

Per Gessle, 58, kan ha sina bästa musikår framför sig.

 

Aimee Mann
Mental illness (SuperEgo)
4 poäng

RECENSION. Melankoli brukar på en färgskala förknippas med mörka färger, olika nyanser av svart och grått. Aimee Mann visar att melankoli även kan vara ljusblått, blått som en pool målad av David Hockney, Los Angeles-blått.

56-åriga Aimee Mann har sagt att Mental illness är det mest ledsna och långsamma album hon någonsin har gjort. Det är också hennes bästa album på närmare 20 år.

Albumtiteln är på samma gång överdrivet ironisk och fullständigt uppriktig. Aimee Mann sjunger om när man är så nere att man inte orkar visa det för omgivningen, ”Gotta keep it together when your friends come by”.

Att lyssna är som att se någon simma ryggsim i melankoli. Himlen över poolen är lika blå som när Aimee Mann fick tonsätta Paul Thomas Andersons Magnolia, ett mästerverk om Los Angeles.

Aimee Manns Save me från Magnolia, en av alla tiders bästa låtar, blev nominerad till en Oscar år 2000 för bästa låt. Men Aimee Mann förlorade mot temat till den tecknade Tarzan-filmen, i dag fullständigt bortglömt.

När Aimee Mann nu spelar Save me på konserter brukar hon introducera den som ”the song that lost an Oscar to Phil Collins and his cartoon monkey love song”.

 

Gorillaz Humanz
(Warner)

4 poäng

RECENSION. Dold bakom en mask kan det vara lättare att visa sitt rätta ansikte.

Gorillaz har alltid betraktats som Damon Albarns ytliga och lekfullt kommersiella hobbyprojekt. Något han gör för att fördriva tiden i väntan på Blur och olika soloprojekt.

Vad som blir mer och mer uppenbart är att det kan vara precis tvärtom.

Amerikanska rappare och soulsångare bryr sig inte om Blur men alla har största respekt för Gorillaz. Det är också bakom Gorillaz fasad Damon Albarn vågar vara som allra mest personlig.

Gorillaz är en fiktiv grupp bestående av tecknade figurer. En tradition som funnits i popmusiken ända sedan The Archies (det amerikanska namnet på serietidningen Acke) sjöng Sugar sugar. Vad Damon Albarn gör med Gorillaz är att lägga de tecknade ungdomarna på terapisoffan och ge dem inre monologer.

I ett avsnitt av musikpodden Song exploded detaljanalyserar Damon Albarn Andromeda, en låt där Gorillaz gästas av rapparen DRAM men där Damon Albarns egen röst dominerar.

Texten handlar om förlusten av närstående, dels Bobby Womack, men framför allt hans egen svärmor, en person han stod mycket nära. Hans frus mamma älskade astronomi, därav låttiteln. Andromeda var också namnet på ett diskotek på platsen där han växte upp.

Albumet sträcker sig över 20 låtar, ambitionsnivån kunde inte vara högre. Det finns också en Pokémon-inspirerad augumented reality-app som hör till.

Allra vackrast, och kanske allra mest personliga för Albarn, är albumets två avslutande spår, Hallelujah money, ett slags muterad gospel, och We got the power där han sjunger tillsammans med Jehnny Beth från Savages (Noel Gallagher hörs också i bakgrunden).

Det låter som musik från någon som varit så nära döden att man insett det verkliga värdet av livet.