Di Weekend GRADVALL

Our Native Daughters – en musikalisk urkraft

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Parallellt med ilskan och den politiska glöden är musiken lika vacker som det amerikanska landskapet. Jan Gradvall har lyssnat på Our Native Daughters. Han recenserar också album av LCD Soundsystem och Gary Clark Jr.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Our Native Daughters

Songs of Our Native Daughters (Smithsonian Folkways)

4 poäng

Nästa års amerikanska Grammygala hålls den 26 januari 2020 på Staples Center i Los Angeles. Framförhållningen är bisarr, men jag tror vi redan nu kan kora en vinnare.

Instrumentet banjo förknippas i dag med country och vit folkmusik. Men banjon har sitt ursprung i afrikanska stränginstrumentet. De musikanter som introducerade banjo i USA var slavar från Västafrika.

Our Native Daughters består av fyra kvinnor av afroamerikansk och multi­etnisk bakgrund som spelar banjo och sjunger.

Projektet har startats av violinisten och banjospelaren Rhiannon Giddens, 42 år, vars bakgrund speglar hela den amerikanska kontinenten. Hennes pappa har rötter i Europa, hennes mamma har rötter i både den amerikanska ursprungsbefolkningen och hos afrikanska slavar.

Den som spelat Red Dead Redemption på en Playstation eller Xbox har hört henne. Rhiannon framför där en låt skriven av Daniel Lanois.

2017 fick Rhiannon Giddens ta emot MacArthur Fellowship, ett slags arbets­stipendium som kallas Genius Grant och tilldelas exceptionellt begåvade inom alla områden, från vetenskap och ekonomi till litteratur och musik. Under fem år får mottagaren utbetalningar på totalt sex miljoner kronor för att kunna skapa och arbeta helt fritt.

Rhiannon Giddens har använt sin frihet till att bokstavligen gå tillbaka till sina rötter. På Smithsonianmuseet National Museum of African Museum History and Culture har hon studerat vittnesmål från kvinnliga slavar.

Tillsammans med tre andra framstående rotmusiker har hon bearbetat dessa vittnesmål till sånger om kvinnor som varit ”used, abused, ignored”.

Berättelserna sträcker sig in i samtiden. I en talad introduktion till en låt påminner Our Native Daughters om att omgivningen alltid blundar för andra människors slavliknande villkor. Komprimerat översatt: ”Den apparat du använder för att lyssna på vår musik har förmodligen tillverkats av människor vars arbetssituation du inte vill sätta dig in i.”

Parallellt med ilskan och den politiska glöden är musiken lika vacker som det amerikanska landskapet. Ett av de allra starkaste partierna är när de inte sjunger några ord utan bara nynnar unisont.

LCD Soundsystem

Electric Lady sessions (DFA/Sony)

»Det är som att folk har fått en psykos«

3 poäng

Industristaden Sheffield, känt för sitt stål, blev i övergången mellan 1970-tal och 1980-tal födelseplats för band som gjorde popmusik med enbart synthesizers. Pionjärkvartetten Human League delades 1980 upp i två delar: ena hälften blev Heaven 17, de andra två fortsatte som Human -League och rekryterade två kvinnliga sångerskor. Ett år senare var både Human League och Heaven 17 bland de största popbanden i världen.

Vad är oddsen att när Brooklyns bästa rockband 39 år senare spontant spelar in ett livealbum tolkar de både Human League och Heaven 17?

Versionen av Heaven 17:s We don’t need this fascist groove thang är välvald, med tydlig adress till Donald Trumps regim, men är musikaliskt klenare än originalet. Men LCD Soundsystems version av Seconds – ett av spåren på Human Leagues epok-görande album Dare – är genial, förkrossande industridisco.

Electric Lady sessions är ett mellanalbum, inspelat live i en studio under en pågående turné.

LCD Soundsystem har på 2000-talet -varit ett kulturellt lika viktigt amerikanskt band som Talking Heads var på 1980--talet. Synd bara att de i likhet med Talking Heads (vars enda Sverigespelningar var 1978 i Stockholm och Göteborg) är så stora i hemlandet att de väljer bort att turnera Sverige.

Gary Clark Jr

This land (Warner)

3 poäng

Så fort bluesens framtid förs på tal så pekar alla på Gary Clark Jr. Kanske är det därför han börjar känna sig obekväm i den rollen.

John Foxx – underbart excentrisk

Det var åtta-nio decennier sedan blues förknippades med något ungt, vitalt och sexigt, men Gary Clark Jr är precis det affischnamn bluesen behöver på 2000-talet.

Med sin gitarr och sitt leende ser Gary Clark Jr, 35 år, ut som en reinkarnation av Son House eller Robert Johnson: snygg, supercool, hemlighetsfull. Att Clint Eastwood bokat honom för en filmroll förvånar inte.

Med låtar som Dirty dishes blues och The Governor visar Gary Clark Jr också att han kan göra fotstampande, dammig, repig countryblues bättre än någon annan ­levande person.

Men Gary Clark Jr, född 1984, är uppvuxen med hiphop och R&B och känner att han vill börja göra ­musik som även hans jämnåriga kan ­relatera till, musik som speglar Donald Trumps öppet rasistiska USA.

This land är ett superambitiöst album, långt som en dubbel-lp. Det börjar med rappande och ­väver under resans gång in allt­-ifrån punkrock till 1970-talssoul.

Det är en fullt begriplig frigörelseprocess men den gör Gary Clark Jr mindre originell som artist.