Di Weekend GRADVALL

Ocoolt, Tove Lo!

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tove Lo 2014 är väldigt lik Tove Lo 2019, skriver Jan Gradvall som inte imponeras av hennes nya album. Han har också lyssnat på Per Texas Johansson, Brittany Howard och Jenny Scheinman & Allison Miller.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Tove Lo Sunshine Kitty (Island) 2 poäng

Att nå toppen är extremt svårt. Det är ändå ­inget emot hur svårt det är att stanna kvar där.

Rewind till 2015. Svensk musik upplever en höjdpunkt. Sverige har två världsstjärnor, Zara Larsson och Tove Lo, som syns och hörs överallt.

Fyra år senare är den storhetstiden över. Efter att Zara Larssons fyra senaste singlar inte levt upp till förvänt­ningarna tog hon beslutet att dra in sitt planerade höst­album och göra om det.

Tove Lo kanske borde ha gjort samma sak.

Den senaste hitlåt Tove Lo hade var Cool girl från 2016. Ingen av de sju singlar hon släppt sedan dess har ens ­tagit sig upp på Topp 100 i USA eller Storbritannien, de två mest prestigefyllda marknaderna. Kommersiell framgång ­behöver inte ha något med kvalitet att göra, men det känns som om Tove Lo även tappat i relevans och framåtrörelse.

Jämför med Madonnas utvecklingskurva. Under sitt ­första decennium bytte Madonna sound, stil och be­rättelse för varje album. Utvecklingen från Like a virgin (1984) via Papa don’t preach (1986) till Like a prayer (1989) och Vogue (1990) är sanslös.

Madonna var ett barn av David Bowie, fostrad i att ­aldrig mjölka ett vinnande koncept, utan att ständigt kassera, riskera allt och återuppfinna sig själv.

Tove Lo, med sin exceptionella talang, har vid en jämförelse stått still. Tove Lo 2014 är väldigt lik Tove Lo 2019.

Största överraskningen är Mateo, en charmig pastisch på den europeiska disco som tyska sångerskan Sandra gjorde med sin man Michael Cretu på låtar som (I’ll never be) Maria Magdalena.

Per Texas Johansson

Stråk på himlen och stora hus (Moserobie)

4 poäng

För Per Texas ­Johansson är inte jazz en musikstil utan en möjlighet. Efter en 16 år lång paus från musiken, då han ­i stället jobbade som narkossköterska, gjorde han ­comeback för tre år sedan med De långa rulltrapporna i Flemingsberg, en dubbel-lp som känns som en milstolpe i svenska jazzhistoria. Upp­följaren fortsätter den vandringen genom ett urbant betonglandskap. Det låter som Per Texas Johansson själv vaknat upp från en narkos och lyssnar och betraktar på ett nytt sätt. Piano och bas, två av de instrument som definierar jazz, förekommer inte alls. Kompositionerna känns som ­ballonger i klara färger som släppts fria och stiger mot en förortshimmel.

Solange är bländande

Brittany Howard

Jaime (ATO)

2 poäng

Mångsidighet är tyvärr inte alltid ett positivt laddat ord i artistvärlden. ­Artisterna har all rätt att prova på all slags musik­stilar och kan lära sig mycket av det. ­Samtidigt ­behövs det en linje i den egna karriären.

Filmen Silver linings playbook (på ­svenska med idiottiteln Du gör mig galen!) är en av mina favoriter från 2000-talet. Scenen där Alabama Shakes Always alright dyker upp i ljudspåret golvar mig varje gång.

En underbart skev rocklåt. Så luftigt ­arrangerad och därmed svängig – oerhört få rocklåtar svänger – att den påminner om John Fogertys största stunder.

Unga bandet Alabama Shakes, med sin unika sångerska och gitarrist Brittany Howard, lät som de försökte göra en uppföljare till Green river med Creedence ­Clearwater Revival.

Men Brittany Howard var inte bekväm med att vara den sorts artist som dyrkas av vita män med stora skivsamlingar. Inte ens 30 år ­fyllda vill hon visa sig mångsidighet.

Medan rockbandet Alabama Shakes har lagts på is på obestämd framtid är ­Brittany Howards soloalbum fullt av jammig funk och R&B som vittnar om att hon lyssnat på D’Angelo, A Tribe Called Quest och ­Princes minst poppiga stunder. Det är aldrig ­dåligt, men problemet är att det finns 787 ­liknande artister i dag.

Spåret som sticker ut är, ironiskt nog, det som mest påminner om Alabama ­Shakes. På Stay high spelar hon elgitarr och sjunger som ­Curtis Mayfield.

Mabel mixar ett fulländat debutalbum

Jenny Scheinman & Allison Miller

Parlour game (The Royal Potato Family)

4 poäng

När jazz är som bäst kan man höra hur väl musikerna känner varandra. Violinisten Jenny Scheinman och trummisen Allison Miller har varit vänner i decennier. De talar med varandra utan att behöva öppna munnen. Nu har de bildat en kvartett, Parlour Game, tillsammans med pianisten Carmen Staaf och basisten Tony Scherr som Allison Miller känner från sina år i Bill Frisells band. Musiken låter som en promenad genom Manhattan.