Di Weekend GRADVALL

»Nuckan påminner oss om allas vår värsta mardröm«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tennisstjärnan Serena Williams i tv-serien

"Att tänka på att en människa kan vara ofrivilligt ensam, att det bara hänt av slumpen och därmed också kan hända en själv – det vill vi inte göra. Det är för obehagligt", skriver Jan Gradvalls vikarie Jenny Nordlander i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Världskändisar som poserar nakna, gravida och strålande på tidningsomslag är inte en ovanlig syn i dag. Demi Moore var först ut 1991 med det ikonförklarade Vanity Fair-omslaget. ­Efter henne följde, bland andra, Cindy Crawford (1999), Britney Spears (2006), Christina Aguilera (2008), Claudia Schiffer (2010), Mariah Carey (2011), Jessica Simpson (2012) och Black Chyna (2016). Senast ut var tennisspelaren Serena ­Williams och skådespelaren Natalie Portman förra året. För att inte tala om alla gravidbilder som inte är på tidningsomslag. Peak Beyonce, vars bild när hon visade sin tvillingmage blev den mest lajkade bilden på Instagram 2017.

Bilden på Demi Moore kom till av en slump. Hon väntade sitt andra barn med Bruce Willis och hade precis gjort succé i filmen Ghost. ­Fotografierna, som skulle publiceras tillsammans med en lång intervju i Vanity Fair, togs av stjärnfotografen Annie Liebovitz. Beställningen från redaktören var tydlig: Moore skulle ha på sig olika silkeslena nattlinnen och underkläder i spets. Hon skulle porträtteras som ”glamorös och sexig”. När fotograferingen var över passade Liebovitz och Moore på att ta en helt avklädd bild avsedd för privat bruk. Men bilden blev bådas självklara favorit och tidningen protesterade knappast när de föreslog att det skulle bli omslagsbild. Det gjorde dock omvärlden. Återförsäljare slog till och med in tidningen i papper för att dölja fotografiet, som av många ansågs gränsa till att vara pornografisk.

Det här var 27 år sedan. De flesta av oss reagerar inte så på nakenhet längre. Nog är det fortfarande ­intressant, men knappast ovanligt eller upprörande. ­Bilder på gravida, kända kvinnor är numera säkra kort om man eftersträvar försäljning, likes eller klick.

Varför är det då så populärt? Det finns såklart mer än en anledning. De flesta gillar barn, de är en manifestation för kärlek, igenkänningsfaktorn är hög – och så vidare. Jag menar inte att det är svårt att förstå. Jag älskar också gravida kvinnor. Men det finns ytterligare en anledning, som skulle kunna vara den allra mest avgörande, och som jag aldrig har tänkt på förut. Inte innan jag läste Malin Lindroths bok Nuckan ­(Norstedts) som kom i början av sommaren.

En nucka är, enligt Svenska akademiens ordlista, ett substantiv med nedsättande ton som beskriver en äldre ogift kvinna. ”Att kalla sig flata, bög, funkis, tant eller bitch är socialt accepterat i de flesta sammanhang i dag”, skriver Malin Lindroth. Men ordet ”nucka” – som hon menar bäst beskriver henne själv: en 52-årig, barnlös, ofrivilligt ensam människa – är fort­farande ett uppenbart skällsord.

Med sin bok vill Malin Lindroth ge ordet en plats bland de ovan nämnda återtagna orden. Hon vill kunna beskriva sin civilstatus utan att göra stämningen obekväm för alla i rummet. För det är vad som händer – hon själv verkar ha förlikat sig med sin situation, men inte resten av samhället.

För att bli accepterad som ensamstående och barnlös, skriver Malin Lindroth, måste det kläs in i en frivillighet och stöpas i formen av tvåsamhet. I brist på kärleksrelation ska man ge uttryck för att odla en relation till sig själv. Inte leva själv utan ”med sig själv”. ”Självbo” i stället för ”singel”. Man måste vara någon som njuter av sitt eget sällskap, köper blommor till sig själv, förkovrar sig, äter gott och har lyxig ensamtid.

Att tänka på att en människa kan vara ofrivilligt ensam, att det bara hänt av slumpen och därmed också kan hända en själv – vill vi inte göra. Det är för obehagligt. Därför är det en sådan lättnad med gravidbilder. För en kvinna som har fött ett barn kan aldrig bli en nucka, hon är för ­alltid räddad från det fruktansvärda ödet.

Lämnar spår i samtiden

Men en nucka skrämmer oss på fler sätt än genom att påminna om att ­vi alla är ensamma. En nucka bryter, även om det är ofrivilligt, mot kärn­familjsnormen och rollen som kvinna. Det är många människors värsta mardröm. Och det är med hög sannolikhet samma människor som kallat tidigare nämnda Serena Williams, världens bästa tennisspelare, för okvinnlig, grov, arg och farlig.

Nu har hennes muskulösa kropp fött ett barn med en vit Silicon Valley-kille. I tv-serien Being Serena får vi se hur hon, precis som kvinnor ­sedan urminnes tider, kämpar med den ångest och det amningshelvete som håller dem kedjade till hemmet den första tiden.

Samtidigt som tv-serien vidgar bilden av vad en kvinna får vara, samtidigt som det är underbart nyskapande hur naturligt amning får ta plats i en amerikansk serie och hur naturligt också männen i Serenas liv involveras. Den nya bilden av Serena Williams måste också innebära en lättnad för alla som sett henne som okvinnlig.

Tre favoriter:

Bok. Arv och Miljö av Vigdis Hjorth. Familjedrama som sägs bygga på verkliga händelser och som lett till het debatt i Norge. På ytan om en arvstvist, på djupet en ­berättelse om rätten till sin egen historia. Ett uppväxtdrama som är det bästa jag läst på två år..

»Jag har fått för mycket cred«

Bok. Moderskap av Sheila Heti. Vad vinner och vad offrar den kvinna som väljer att skaffa barn? Och vad vinner och offrar den kvinna som ­avstår? En bok om ett val som av någon anledning är mer avgörande för kvinnor än för män. Kommer ut på svenska under augusti.

Bok. Ingens mamma: tolv kvinnor om barnfrihet. En bok där kända svenska kvinnor som inte vill ha barn resonerar om ett av våra absoluta tabun. Om att sterilisera sig, låta sin partner bilda familj med någon annan och klimakteriet som befrielse.