Di Weekend GRADVALL

Neneh Cherry berör på djupet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Neneh Cherry.

Joey Abrait

Det är ­själsmusik, lika rik på smaker som ett långkok. Det skriver Jan Gradvall om Neneh Cherrys nya album. Han har också lyssnat på Jess Sah Bi & Peter One, Eric Church och Low.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Neneh Cherry Broken politics (Smalltown Supersound) 4 poäng

Det var 2015 som Neneh Cherry valdes in i Swedish Music Hall of Fame. Hon hör hemma där bland Evert Taube, Monica ­Zetterlund, Cornelis Vreeswijk, Lill-Babs och ABBA.

Utan Neneh Cherry hade svensk musik i dag låtit annorlunda och sett annorlunda ut. Det var Neneh ­Cherry, född 1964 som Marianne Neneh ­Karlsson, som öppnade dörren för Leila K, halvsystern Titiyo, Timbuktu, Seinabo Sey, Sabina Ddumba, Mapei och alla andra artister som vandrat i hennes fotspår och vitaliserat Sverige och svensk musik.

Vid sidan av ABBA är hon också den enda svenska artist som har en lika självklar plats i en internationell Hall of Fame.

Samtidigt blev Neneh Cherry tidigt typecastad på ett sätt som förföljt henne.

Det förkrossande genombrottet hösten 1998, med ­debutsingeln Buffalo Stance följd av debutalbumet Raw like sushi, etablerade henne som übercool hiphopdrottning på dansgolv och modevisningar.

Redan på andra albumet, Homebrew från 1992, började hon försöka sig åla sig ur de kläderna. Vad som växt fram under en sparsmakad produktion, med endast fem album under eget namn på tre decennier, är en känslig och komplex artist som korsar genrer – rock, jazz, psykedelika – och har mer gemensamt med artister som Joni ­Mitchell eller Alice Coltrane.

Aldrig har det varit så tydligt som på nya albumet Broken politics. Till tonerna av svävande atmosfäriska och arrangemang, nästan helt utan beats, gör Neneh Cherry bokslut över sitt långa liv. Det är ­själsmusik, lika rik på smaker som ett långkok, som inte kommer att fungera på radio eller Spotify, men berör på djupet.

Nya albumet visar att det talas alldeles för lite om Neneh Cherry som textförfattare. En svensk grammis som årets textförfattare vore slutligen på sin plats.

Jess Sah Bi & Peter One Our garden needs its flowers (Awesome Tapes from Africa) 4 poäng

Två country­älskande män med akustiska gitarrer som sitter på en ­veranda i gungstolar och sjunger stillsamma sånger om mänskligheten. Det är bara det att ­platsen inte är Nashville eller någon annanstans i USA. Platsen är Elfenbenskusten. Det amerikanska skivbolaget Awesome ­Tapes from Africa har återigen grävt fram guld. En ivoriansk klassiker, ursprungligen utgiven 1985, som förmedlar samma lugn som Willie Nelson och JJ Cale. Metspömusik.

En musikalisk vilde mot väggen

Eric Church Desperate man (EMI Nashville) 4 poäng

En av de konserter från 2000-talet jag tyd­ligast kommer ihåg är Eric Church på Nalen våren 2014. Eric Church har av magasinet Rolling Stone utnämnts till en av de bästa liveartisterna i världen. Helt korrekt, visade det sig.

Eric Church levde också upp till sitt ­efter-namn. Konserten var som en mässa, fast med nattvardsvinet utbytt mot Jack Daniel’s. (Whiskeytillverkaren sponsrar Church.) ­Intrycket av att vara i en alternativ kyrka minskade inte av att jag hela konserten stod bredvid Göran Hägglund, dåvarande parti­ledare för Kristdemokraterna, den mest musikkunnige politikern i Sverige.

På sitt fjärde album fortsätter Eric ­Church att bevisa varför han är en av de största publik­dragarna i USA i dag.

Hans melodispråk hämtar influenser långt utanför countryvärlden. En av hans största hitlåtar heter Springsteen. På nya ­låten Hippie radio fortsätter han att att sjunga om udda influenser: Jackson 5, ­Labelle, Kansas, Billy Idol.

Det enda som kan ändra på Erich ­Churchs status är hans uttalande om vapenlobby­organisationen NRA.

Erich Church var en av artisterna som spelade på countryfestivalen i Las Vegas i oktober i fjol, där en vapenfetischist och massmördare sköt ihjäl 58 och skadade 851.

Robyn dansar i terapisoffan

Eric Church är för rätten att bära vapen, men när han efter massakern lade en del av skulden på NRA hotade konservativa delar av countryvärlden med en utfrysningen liknande den av Dixie Chicks.

Avslutningsspåret känns som en utslängd livboj till honom själv, ett smart sätt att hålla sig väl med sina trognaste fans och sponsorer: ”Pour some whiskey on a drowning man”.

Low Double negative (SubPop/Playground) 4 poäng

Varför finns det inga unga artister längre som gör genuint udda och nyskapande rockmusik? Det i ­bästa bemärkelse konstigaste rockalbum jag hört i år – lika främmande som när man första gången hörde Suicide eller Sun O))) – är signerat ett amerikanskt par i 50-åldersåldern.

Två föräldrar och tillika mormoner som drivit bandet Low i 25 år. Genren som Low verkar i har kallats slowcore. Musiken ­låter som mardrömmar uppspelade på halva hastigheten.