Di Weekend GRADVALL

Nedslående »vittvätt« när fulkultur ska in i finrummet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Med 43 miljoner lyssnare i månaden är trap-artisten Post Malone en av världens mest spelade artister. Han är också ett exempel på fulkultur som håller på att bli mainstream, enligt Fanna Ndow Norrby.

Vem var det som bestämde att det som faller en sofistikerad elit i smaken är fint? Varför kallar dessa finisar, med sina näsor uppe i luften, det som gillas av de stora massorna för fulkultur? Jan Gradvalls vikarie, Fanna Ndow Norrby, reder ut begreppen i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Begreppet ‘finkultur’ beskrivs på Wikipedia som myntat av sociologen Harald Swedner år 1965. ”Han gjorde då en utredning av kulturella institutioner i sex stora svenska städer, och begreppet användes då bara ironiskt, med anspelning på finrum. Dessa är rum som är vackert möblerade men sällan används. Swedner ansåg att ”finkulturen” hade en liknande funktion för de borgerliga samhällsklasserna.”

Då jag har svårt att gå med på premisserna för denna uppdelning av kultur som fin och ful är det befriande att det hela började lite som ett skämt. För allvarligt – är det inte precis så att finkulturen som ”sällan används” av ”de borgerliga samhällsklasserna” också är rätt stel, gammaldags och tråkig? Medan fulkulturen är modern, ung, medryckande och kanske snarare bäst beskrivs som populärkultur – åtminstone när den blivit mainstream?

Två färska exempel på typisk fulkuItur, det vill säga aktuell populärkultur, som just nu håller på att bli mainstream är musikgenrerna reggaeton och trap. Två musikgenrer som dominerar de internationella musiklistorna och där två stora artister sticker ut. I skrivande stund har colombianska reggaetonartisten J. Balvin 47 miljoner lyssnare i månaden på Spotify. Det gör honom till streamingtjänstens absolut mest spelade artist i hela världen efter rapparen Drake. Listtrea är amerikanska trap-artisten Post Malone med 43 miljoner lyssnare i månaden.

Trots att de båda musikgenrerna rent musikaliskt skiljer sig helt åt – fast det finns en kombination av de båda med namnet latin trap – har de mycket gemensamt med varandra.

De har ansetts för urbana och för enformiga för att helt omfamnas av den breda massan.

De har anklagats för att vara för sexinriktade, drogliberala och direkt skadliga för ungdomar.

De har grunden i andra stora musikgenrer – reggaetonen i ragga och dancehall och trapen i hip-hopen. Givetvis har kritiker förfasats över både klädstilen och de nya dansmovesen som alltid följer en framgångsrik musikgenre.

Det är helt enkelt två musikgenrer som varit stora länge, men som också ansetts som fulkultur. Men, nu under de senaste åren, har det tillkommit nya artister som lyckats bryta ny mark. Och det är det som är verkligt intressant – nämligen det J. Balvin och Post Malone har gemensamt. De är båda vita i två traditionellt svarta genrer. Reggaetonen är afrokaribisk och trapen från södern i USA. Det får mig att fundera. För det har hänt förut och kommer att hända igen.

Lykke Li gör trap till pop

Varför går något från fulkultur till accepterad mainstream först när ­talangerna är vita?

Det går inte att ignorera historien. Reggaetonen förbjöds i Puerto Rico under 1990-talet. Politiker, poliser och opinionsbildares värsta mardröm var att den skulle spridas till de rika (och vita) förorterna. Den var för ghettoromantiserande, sexualiserad och i vissa fall även politisk. Så, mitt i glädjen över att den karibiska urbana musikstilen äntligen lyckats göra en crossover till den stora marknaden, kan jag inte låta bli att lägga märke till att rötterna för längesedan glömts bort.

Och är det inte tragiskt att Post Malone, med sina slitna flätor som ­blivit poster boy för en hel genre, också uttalar sig förminskande om ­hiphopens inverkan? Eller är det helt enkelt symptomatiskt för musik­utvecklingen att musikgenrer vittvättas för att kunna bli stora utanför sina egna sfärer?

Jag bryr mig inte om vad en sofistikerad elit tycker är fint eller fult. Men det stör mig att reggaetonen, en genre som kantats av rasism, nu frontas av vita medelklasslatinos. Det är inte charmigt att Post Malones första hit heter ”White Iverson”.

Ändå – ändå – kan jag inte låta bli att känna att fulkulturen ändå lyckades. För soundet och genrerna i sig är fortfarande de riktiga vinnarna. Och det är jag hundra procent för.

Svenskan som styr över den hetaste musikmarknaden

Tre favoriter:

Musik. Chango Blanco av Tego Calderón, en låt som adresserar colorism av en av pionjärerna inom reggaeton.

Bok. Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson. En väldigt vackert skriven bok.

Musik. Araweelo av Cherrie. Ser fram emot att lyssna på Cherries andra album under sommaren.