Di Weekend GRADVALL

»När det är VM vill jag inte missa en enda minut«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Jag är en udda fotbollsälskare. Jag tror det har att göra med flaggorna och dräkterna. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Italien hade spelat fyra matcher i turneringen utan att ha imponerat. ­Paolo Rossi hade inte gjort mål i någon av dem.

I den andra omgången av VM 1982 i Spanien hamnade Italien i samma grupp som Argentina och Brasilien. Rubriker om dödens grupp är alltid överdrivna, men inte i detta fall.

Klockan 17.15 den 5 juli 1982 ställdes Italien mot Brasilien. Jag var 19 år och det var den bästa fotbollsmatch jag någonsin hade sett. Om man i dag googlar på tidernas bästa VM-matcher dyker denna match högt upp i sökningen.

Efter bländande spel från båda lagen – Sócrates i Brasilien var magisk – vann Italien till slut med 3–2. Den dittills mållöse Paolo Rossi gjorde alla tre målen. Brasilien och Argentina var utslagna.

Paolo Rossi fortsatte därefter briljera och vann turneringens skytteliga. Han gjorde två mål till i semifinalen, ett i finalen och Italien vann VM.

Om man inte älskar fotboll efter en sådan turnering gör man det aldrig.

På torsdag den 14 juni är det dags igen. VM i Ryssland 2018 drar i gång. Den närmaste måna­den kommer all min lediga tid att gå till fotboll.

Jag är en udda fotbollsälskare. Jag bryr mig ingenting om Allsvenskan. Som Linköpingsbo var de lokala lagen så dåliga att jag i stället höll på Åtvidaberg, knappt fyra mil bort.

Men när det är VM vill jag inte missa en enda minut.

Vad är det som händer? Jag tror det har att göra med flaggorna och dräkterna.

När jag var liten älskade jag geografi. Jag bläddrade i kartböcker, lärde mig huvudstäder, ritade alla länders flaggor med linjal och tuschpennor.

Kanske för att det gav en känsla av att kunna förklara världen. Under tonåren blir man alldeles för snabbt varse om världens grymhet och brist på logik, men flaggorna och dräkterna håller kvar illusionen om att vi människor vet vad vi gör.

På Vasaparkens fotbollsplaner i Stockholm är det varje kväll matcher mellan amatörer. Jag går förbi där hela tiden på hundpromenader. Att döma av röster och ut­seende kan man ibland räkna till fem-sex ­nationaliteter i en enda match.

Fotbollen förenar. Jag har aldrig sett något bråk.

Förra veckan såg jag en man i Vasaparken ­spela i Perus landslagsdräkt och blev orimligt glad. Perus landslagsdräkt är en av de snyggaste jag vet. Vit med en röd rand snett över bröstet.

Peru var också med i det VM som väckte mitt intresse. VM 1970 spelades i Mexiko. Jag var 7 år, samlade på fotbollsbilder och lyckades få hela albumet fullt. Uppslaget med Perus trupp var så snyggt.

Sedan dess var jag varit fast och har följt alla VM-turneringar. Det är rätt många vid det här laget.

Mästare i synk

Västtyskland 1974. Argentina 1978. Spanien 1982. Mexiko 1986. Italien 1990. USA 1994. Frankrike 1998. Sydkorea 2002. Tyskland 2006. Syd­afrika 2010. Brasilien 2014. (Jag är ledsen att jag inte har samma relation till VM i fotboll för damer. Den turneringen grundades först 1991 och ­herrarna har 60 års försprång.)

Och nu alltså Ryssland 2018.

Invigningsmatchen mellan värdnationen och Saudiarabien kanske inte är den match jag ser fram emot mest, men redan turneringens andra match, fredag 15 juni 14.00, ser på pappret ut som en potentiell klassiker.

Egypten mot Uruguay. Egypten med Mohamed Salah, om han nu ­hunnit bli frisk efter skadan i Champions League-finalen. Uruguay med de operaliknande divorna Edinson Cavani och Luis Suárez.

Fotbollsvärlden är korrumperad på många sätt, men som sport känns fotboll fortfarande rättvis.

Som liten älskade jag också OS, men all dopning har jag gjort att jag ­tappat intresset. OS blir aldrig OS igen efter att man sett Oscarsvinnande dopningsdokumentären Ikaros (Netflix).

Med tanke på Rysslands historia med organiserad dopning är det inte osannolikt att deras VM-lag visar sig ha mycket bättre kondis än andra lag.

Men det räcker inte. I fotboll räknas hjärnan lika mycket som fötterna. Inga preparat kan få en spelare att bli lika bra som en Messi, Ronaldo eller Salah.

Om Italien-Brasilien 1982 är VM-historiens bästa match, vilken är då den sämsta?

Jag googlar runt och hittar åttondelsfinalen mellan Ukraina och Schweiz 2006. En brittisk skribent beskriver matchen som så tråkig att diskvatten skulle bli förolämpat över att vara onämnt i samma mening. Slutresultat: 0–0. Schweiz missade även samtliga straffar.

Själv har jag glömt den matchen, men jag vet att jag såg den. Vi hyrde en lägenhet i East Village, New York, den sommaren. Vår son var 3 år, vi var i alla lekparker. Kvarteren där präglas av ukrainska emigranter. Gul-blå ukrainska flaggor vajade från fönster. Det var som hemma fast borta.

Det är en annan aspekt av magin med fotbolls-VM. När matcherna ­pågår bryr sig hela världen.

Rallyparty i världsklass i Höljes

GRADVALLS TRE FAVORITER

tv. Fauda 2, Netflix. Om årets Eurovision hade varit en tävling i tv-serier i stället för poplåtar hade ­Israel vunnit där också. Första ­ säsongen av Fauda var 2016 års bästa och mest adrenalinframkallande tv-serie. ­Säsong två börjar lika lovande. På bilden skådespelarna Luna Mansour och Amir Khoury.

JAZZ. Sven Finnerud Trio, Plastic sun. Åter­utgivning av legendariskt jazzalbum från våren 1970, en milstolpe för norsk jazz (Jan Garbareks ­första album på ECM släpptes hösten 1970). Låter som om det kunde vara inspelat i morgon.

HYRFILM. Call me by your name, iTunes. Sen på ­bollen, men: Vilken fantastisk kärleksfilm, vilken fantastisk sommarfilm. Fångar känslan av att vara ung och under ett sommarlov kunna förändra sitt liv. Alla föräldrar borde lära av filmens föräldrar.