Di Weekend GRADVALL

Musiken kallades magisk– då blev Prince förolämpad

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Prince 2007 på en konsert i Miami. Han dog den 21 april 2016.

Chris O'Meara

Bra musik bygger på disciplin – det lärde sig Prince av sin pappa. Det skriver Jan Gradvall som har läst den nya boken The Beautiful Ones.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Ord betyder något.

Ett av de vanligaste orden i beskrivningar av Prince och hans musik är ”magisk”. Den musik som Prince skapade var så olik allt annat att han kunde framstå som en musikalisk trollkarl med närmast övernaturliga egenskaper. För en lyssnare som greppar efter ord är det då frestande att dra till med – magisk.

För Prince själv var den beskrivningen en förolämpning. ”Funk är motsatsen till magi”, sa Prince. ”Funk handlar om regler.”

Prince menade att snacket om magi nedvärderade allt hårt arbete som låg bakom musiken. Extremt hårt arbete. Prince lärde sig först att spela på de 27 olika instrument som hörs på hans debutalbum. Därefter lärde han sig arrangera, producera, mixa, programmera.

Bra musik bygger på disciplin – det lärde han sig av sin pappa.

Uppgörelsen med ordet magisk återfinns i en ny Prince-bok, The Beau­tiful Ones (Century), som gavs ut förra veckan och är det närmaste en självbiografi vi kommer att få.

Prince dog den 21 april 2016 av en oavsiktlig överdos fentanyl. Han blev 57 år.

Historien bakom boken The Beautiful Ones, döpt efter Princes kanske allra vack­raste ballad, är lika fascinerande som innehållet. Boken har sammanställts postumt av medförfattaren Dan ­Piepenbring.

I november 2015 träffade Dan Piepenbring en vän i New York som var litterär agent. Under lunchen nämnde agenten att han just fått förfrågan om att arbeta med en självbiografi av Prince och letade efter en medförfattare till artisten.

Dan Piepenbring spände ögonen i sin vän och sa: ”Du måste ge mig en chans att vara delaktig i detta”. Det fanns absolut ingen anledning att säga ja. Dan Piepenbring hade ingenting på sin cv som talade för ­honom. Han var endast 29 år, arbetade som webbredaktör för den litterära tidskriften The Paris Review och hade aldrig skrivit en bok.

Agenten lovade i alla fall att lägga med Piepenbrings namn bland de andra som sökte uppdraget: idel tungviktare inom musikkritik och biografiskrivande. Piepenbrings ansökan bestod av en lång essä om vad Princes musik betytt för ­honom personligen.

När Prince tog del av alla namn var det Piepenbring som fick flyga över till Minneapolis och träffa artisten.

Prince tog ensam emot i Paisley Park-studion, belägen i oansenlig kontorsbyggnad i Chan­hassen, en förstad till Minneapolis. Han inledde mötet med att hårt kritisera essän för att Piepenbring var okänslig nog att dels skriva att Princes musik ”bröt mot regler”, dels använde ordet magisk.

Prince sa att det är precis tvärtom. Allt han gör är i enlighet med lagen, något som är viktigt för hans religion, och att han skriver i harmoni och lever i harmoni.

Dan Piepenbring satt där, tog emot med sänkt huvud, var övertygad om att det var kört. Men Prince gav honom förtroendet.

Under det knappa halvår de hann arbeta tillsammans reste Piepenbring runt med Prince. I februari-april 2016 var Prince ute på en turné, Piano & A microphone, där han ensam på scenen spelade låtar från hela sin karriär och berättade historier. (Inte olikt föreställningen Springsteen on Broadway som hade premiär hösten 2017.)

Sista gången de talade var fyra dagar före Princes död.

Innehållet i boken The Beautiful Ones består av de egna kapitel som Prince själv hann skriva, Dan Piepenbrings essätexter och saker som hittades i Paisley Park-arkivet efter Princes död.

Vad Prince tyckte var det viktigaste i hans historia – det som präglat honom mer än något annat – var hans föräldrar. Eller, rättare sagt, kombinationen av hans föräldrar.

Pappan och mamman var de två tältpinnar som höll uppe hans existens.

Orwells svarta profetia har inte spelat ut sin roll

Från sin pappa, som arbetade dubbla skift och var religiös, fick han disciplin, arbetsmoral, ordning, sanning. Pappa lärde honom spela. De satt bredvid varandra vid pianot och spelade temat till Batman.

Från mamman, som ville att livet skulle vara en fest, fick han något som i ett ögonblick kunde upphäva allt det där andra. ”Om en discjockey lägger på en funkig låt släpper jag allt i livet och vill bara dansa”.

När föräldrarna skildes använde de inte det ordet för att förklara för sitt barn vad som hände. Under utdragna år när de bråkade och slogs användes han som en sköld mellan dem.

Efter Princes död fick Dan Piepenbring gå in i hans sovrum och hittade där en bunt med handskrivna låttexter som Prince valt ut till boken med anteckningar i marginalen.

I låten When doves cry sjunger Princes om det som han ville skulle bli det centrala i hans självbiografi.

How could you just leave me standing?

Alone in a world so cold?

Maybe I’m just too demanding

Maybe I’m just like my father, too bold

Maybe you’re just like my mother

She’s never satisfied

Why do we scream at each other?

This is what it sounds like

When doves cry

Childish Gambino hetast 2018

GRADVALLS VAL:

LÅT. Mimi Bay, Wyd (Ten). 18-årig singersongwriter från Göteborg som nått flera ­miljoner visningar på Youtube. På nya singeln (finns på vinyl) blommar hon ut och visar vidden av sin talang. En ballad som för tankarna till ­Beatles naknaste ögonblick på The White Album.

PODCAST. Conan O’Brien needs a friend. En av världens roligaste tv-programledare ­bjuder in branschkolleger för personliga podd-intervjuer. Nya säsongen har börjat med dröm-gäster: Tina Fey och Neil Young.

SAMLING. Sparks, Past tense: The best of Sparks (BMG). I en tid när ingen köper cd-­skivor längre påminner bröderna Mael om att cd-utgåvor en gång var en konstart. Trippel-cd med utmärkt omslagstext av Simon Price.