Di Weekend GRADVALL

Moa Lignell – artistisk perfektion

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Moa Lignell.

25 år ­gammal har Moa Lignell hittat hem som artist med ett album där all hennes kapacitet blommar ut, skriver Jan Gradvall. Han har också lyssnat på nya album av Michael Torke och DJ Dubplate, DJ Krome med flera.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Moa Lignell Oh daughters (Jubel) 4 poäng

Att slå igenom kan gå på några minuter. Att sedan förädla och förvalta ­talang kan ta nio år.

Moa Lignell var 16 år när hon 2011 golvade Idol-juryn med en låt hon hade skrivit själv. Att hon slutade trea i tävlingen var mindre viktigt. Den låt hon gjorde audition med, When I held ya, blev en av de största låtar en Idol-tagare någonsin haft, med 22 miljoner spelningar på Spotify.

Sedan dess har Moa Lignell från Alingsås fortsatt göra musik. Jag anade hennes potential när jag 2016 såg henne som för­artist på Melissa Horns turné. Men sedan blev det tyst. Efter debutåret har hon ­endast släppt ett album.

I dag, nio år senare, är hon framme. Det har fått ta den tid som behövdes. 25 år ­gammal har Moa Lignell hittat hem som artist med ett album där all hennes kapacitet blommar ut.

Hon har kommit hem i dubbel bemärkelse. Efter utflykter i musikbranschen, med dess imponerade inspelningsstudior, är hon tillbaka där hon startade, ensam med sin gitarr. De starkaste sångerna är inspelade hemma hos henne själv.

Moa Lignells kombination av intimitet och intensitet för tankarna till Tracy ­Chapman och Bob Marleys akustiska ­inspelningar. Det låter på samma gång privat och allmängiltigt

Hon sjunger tätt, tätt in på mikrofonen. I mixen har hon valt att behålla andetagen, på ett spår till och med ljudet av när hon sväljer.

Moa Lignells välsignelse och förban­nelse är att hon ser på tillvaron med en textförfattares blick. Att skriva är ensamt.

Daughters är en mästerlig komposition. En inledande bild av mammor och pappor som fulla av förhoppningar håller sina döttrar i handen, kanske på väg till skolan, utvecklas till en komplex historia om livet och krossade drömmar.

Avslutande Absent friends är vacker som en nyårshymn. Moa Lignell står ensam hemma – om det är hennes kök låter det här som en kyrka – och sjunger de första verserna a cappella. Mot slutet adderar hon försiktigt piano och cello, men hennes röst bär 95 procent av låten. Artistisk perfektion.

Ocoolt, Tove Lo!

Michael Torke Sky (Albany Records) 4 poäng

Amerikanska Pulitzerpriset delas inte bara ut till journalistik och litteratur utan även, mindre uppmärksammat, till musik. Vinnarna från 1943 och framåt har uteslutande kommit från klassisk ­musik, konstmusik och jazz. 2018 var det första gången som någon från populär­musiken vann, rapparen Kendrick Lamar med mästerverket Damn.

Årets vinnare var Anthony ­Davis opera The Central park five, baserad på den verkliga historien om hur fem tonåringar blev falskt ankla­gade för våldtäkten och mordet på en joggande ­kvinna, samma his­toria som i Netflix-­serien When they see us. Den operan finns ännu inte inspelad på skiva, det gör däremot en av de andra två nominerade: kompositören Michael ­Torkes Sky, ett verk skrivet för bluesgrassviolinisten Tessa Lark som kompas av Albany Symphony ­Orchestra. ­Resultatet blir utpräglad nordamerikansk ­musik, klassisk musik berikad med folkmusik; musik lika rik på färger som en drönarpanorering över öst­kustens löv­skogar en solig höstdag.

DJ Dubplate, DJ Krome– med flera Black riot: Early jungle, rave and hardcore (Soul Jazz) 4 poäng

London ­under tidigt 1990-tal var platsen för en av populärmusikhistoriens mest udda transforma­tioner. Plötsligt översvämmade Sohos skivaffärer av maxi­singlar som lät som reggae genomgått ett stambyte, därefter fått ny inredning från techno och lagts ut till försäljning av hiphop.

Extremt lågfrekvent bas, ljudeffekter som hämtade från en spelhall. Låtarna kunde hålla två tempon samtidigt: släpig och stenad melodi och sång, om sång ens förekom, till det smattrande trummor i tredubbel hastighet.

Sprakande elektrisk från Slowgold

Jungle var undergroundmusik men nådde mainstream när soundet plockades upp av ­artister som Prodigy och David Bowie ­(albumet Earthling).

I dag hörs spår av jungle överallt i samtida brittisk musik.

Samlingen Black riot gör en kultur­gärning genom att samla genrens tidiga och allra stökigaste inspelningar.