Di Weekend GRADVALL

Missa inte The Lemon Twigs

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Bröderna i The Lemon Twigs kommer från Long Island i New York och har fantas­tiska frisyrer.

Ett temaalbum om en schimpans som börjar gymnasiet? Vad som låter som ett mardrömslikt karriärdrag fungerar utmärkt för rockbröderna i The Lemon Twigs. Jan Gradvall har lyssnat på deras album Go to school och dessutom på Per Gudmundson & Bengan Janson samt Joey Dosik.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

The Lemon Twigs

Go to school (4AD)

Betyg: 4

Recension. När jag under Way Out West-festivalen i Göteborg och på Where The Action Is i Norrköping har hållit i panelsamtal med talangscouter från USA och Storbritannien om musik­branschens utveckling, har jag passat på att ­fråga om de sett något nytt bra rockband. En art som blivit så utrotningshotad på 2000-­talet att den kanske borde fridlysas. Tre av de fyra jag ställde frågan till (alla ­kvinnor) ­rynkade först pannan men svarade oberoende av varandra: The Lemon Twigs.

Detta rockband från Long Island, New York, frontas av två bröder med fantas­tiska frisyrer, Brian och Michael D’Addario, som ser ut och låter som om de hoppat ut från ett vinylomslag från 1970-talet.

Efter att ha sett liveklipp med The Lemon Twigs från Youtube framstår det som att det enda som kan stoppa bandet från att bli ett Strokes för 2020-talet vore om de plötsligt gjorde något karriärmässigt helt vansinnigt. Som ett temaalbum om en schimpans som börjar gymnasiet. Självklart är det precis vad bröderna D’Addario nu har gjort. En roll i denna minimusikal spelas av Todd Rundgren. Musiken kräver sin lyssnare, men gillar man Todd Rundgrens popsensibilitet, samt hans produktion av Meat Loaf, och annat från 1970-talet som Elton Johns period kring Captain Fan­tastic och Sparks (en annan amerikansk brödraduo) ska man inte missa detta.

Förtroligt mellan fiol och dragspel

Per Gudmundson & Bengan Janson

Hjeltamôs (Country & Eastern)

Betyg: 4

Recension. I en nya era av ­musiklyssnande, när spel­listor avgör vad en majoritet väljer att lyssna på, borde marginaliserade genrer som folkmusik börja tänka på ett nytt sätt vad det gäller marknadsföring. Fokus borde förflyttas till: ”Hur får vi in vår ­musik på dessa spel-listor?” Hjeltamôs består av förtroligt konverserande mellan fiol och dragspel. Det är instrumentalmusik som skulle kunna nå en miljonpublik om den lades in på spel­listor rubricerade som Inre Fokus eller Stress ­Detox. Gudmundson och Janson kallar sin musik för traditionsmusik, där varje framförande bygger på en lång kedja av historiskt förmedlad kunskap. Hjeltamôs lär ut mer än de flesta TED-­föredrag.

Så låter årets bästa soulballader

Joey Dosik

Inside voice (Secretly Canadian/Playground)

Betyg: 4

Recension. När man skriver att en pianist albumdebuterar med årets bästa soulballader skapar det förväntningar på hur artisten ser ut. Oavsett vilket utseende som ens ­hjärna visualiserar fram – en fantombild ­baserad på ett livs lyssnarerfarenhet – så är det garanterat inte en vit, smal yngling, lång som en basketspelare. Joey Dosik är basket­spelare. När en skada tvingade honom att sluta satsade han på musik och gör det så bra att han hyllats av soulkronprinsen Leon Bridges och självaste Quincy Jones.

Dj:s i Professor Balthazars spår

Kornél Kovács, Baba Stiltz, Axel Boman – med flera

Studio Barnhus Volym 1 (Studio Barnhus)

Betyg: 4

Recension Vi som växte upp med barntelevision på 1970-talet präglades av psykedeliska och anarkistiska animationer som ­aldrig slutade överraska och tänja på kreativitetens gränser. Från jugoslaviska Professor Balthazar till Owe Gustafsons animationer till Fem myror är fler än fyra elefanter.

Själsfränder till denna era återfinns i dag inom dansmusik. Samma sinnesutvid­gande inställning till uttrycket. Samma barna­sinnebejakande kreativitet. Det känns därför logiskt att Sveriges kreativt mest spännande dj:s väljer att presenterar sig på samma sätt som 1970-talets barnprogram.

Illustratören Leo Lyxxx (Leo Hallin) tecknar i en naivistisk stil som påminner om Owe Gustafson. I höst har han gjort affischen till en kommande scenuppsättning av Björnes Magasin med Jörgen Lantz och Anders ­Linder. Leo Lyxx arbetar också med Studio Barnhus, ett namn som står för flera saker: en trio dj:s, ett skivbolag samt en studio på Barnhusgatan. Studio Barnhus är större utom­lands än i Sverige. På sin hemsida kallar de gatan för Orphanage Street.

Efter att Leo Lyxx tecknade Studio Barnhus-logotype vid starten för tio år sedan har han nu gjort hela det grafiska programmet – omslag och väldigt fina animationer – till en serie med samlingsalbum som ges ut som trippel vinyl och dubbla cd-skivor.

Förutom Studio Barnhus-medlemmarna innehåller volym ett bland annat inter­nationella namn som tyske DJ Koze och spanske John Talabot. Totalt 19 spår i gränslandet mellan klubbmusik och ­”konstig pop” (deras egen term) som helar ens trötta hjärna och berikar ens tankevärld lika effektivt som Professor Balthazar.