Di Weekend GRADVALL

Miriam Bryant – pop med blåmärken

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Andfådda och bultande sånger som kan mäta sig med Håkan Hellström. Jan Gradvall hyllar Miriam Bryants nya minialbum. Han har också lyssnat på Black Keys.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Miriam Bryant

Mi amor (Warner)

4 poäng

Känn ingen sorg för Miriam Bryant.

28-åriga Miriam Bryants styrka och signum som ­artist är hennes personlighet. Hennes nerv och lite stökiga energi märktes i Så mycket bättre. Däremot har det inte alltid märkts i hennes låtar.

Texter på engelska och en elegant produktion har fått henne att låta som en drillad och ambitiös proffsartist, inte som en Miriam som gör misstag ibland och festar för mycket för sitt eget bästa.

Jämför med om en ung Håkan Hellström sjungit på engelska och innan debuten haft ett team runt omkring sig som talat om ”möjligheten att slå utomlands”. Håkan hade inte blivit Håkan.

Men på minialbumet Mi amor blir ­Miriam för första gången Miriam.

Sångerna, på svenska, utgår från hennes egna dagböcker Melodierna följer orden och infallen, inte tvärtom. Handstilen hörs.

På de nya låtarna utvecklar Miriam ­Bryant ett sätt att sjunga där hon trycker in så många ord att hon nästan rappar. Medan verserna är inner­liga, privata, lågmälda, så kombineras detta med refränger som är stora och tydliga som neonskyltar.

Resultatet blir andfådda och bultande sånger – popmusik med blåmärken – som kan mäta sig med just Håkan ­Hellströms bästa inspelningar.

Miriam Bryant speglar kaoset i Göteborg

Black Keys

Let’s rock (Nonesuch/Warner)

3 poäng

Espresso görs ­genom kompression och reduk­tion. Från en stor mängd malda kaffebönor är allt som blir kvar 2–4 cl start kaffe.

Black Keys, en duo med en gitarrist och en trummis, gör rockmusik på samma sätt. Från en stor mängd influenser pressar de fram droppar som innehåller essensen av smak och precis rätt mängd koffein.

Det är inte så konstigt att Jack White ­hatar Black Keys. Först kopierade Black Keys sätt­ningen som Jack White var först med i White Stripes: en gitarrist och en trummis, ingenting mer.

När Jack White flyttade från Detroit till Nashville, flyttade Black Keys från Ohio också till Nashville.

Svenska politiker lämnade svenska musiker i sticket

När Dan Auerbach i Black Keys ville ­skriva in sina barn vid samma skola som Jack Whites barn var måttet rågat. Jack White skrev i ett mail (som publicerades av skvallersajten TMZ): ”Det finns inte chans att jag riskerar att under 12 jävla år hamna bredvid honom i ett skolklassrum och låta honom fortsätta att kopiera mig”.

Black Keys har ingenting som kan jämföras med en visionär som Jack White. De är inte konstnärer. Men de är skickliga ­baristas och tilltalar en bredare publik. Black Keys skapar en slags Espresso House-­version av White Stripes.

Med albumen Brothers (2010) och El ­Camino (2011) blev Black Keys ett av USA:s största rockband och sålde ut ishallar. Därefter sjabblade de bort den positionen med det psykedeliska albumet Turn blue (2014) och försvann från radarn under fem år.

På comebackalbumet tar Black Keys inga risker. Ingenting är komplicerat. Albumet beskrivs som en hyllning till elgitarren.

De fyller på kaffebönor i form av sydstatsmusik som ZZ Top, Stevie Ray Vaughan, Lynyrd Skynyrd och John Lee Hooker och pressar genom detta fram riff så ­destillerade och tydliga att urtids­människan Lucy skulle kunna spela dem på gitarr.