Di Weekend GRADVALL

Med blod på känslosträngarna

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

J. Mascis.

Cara Totman

I genren gråhåriga män med elgitarrer som på ålderns höst föredrar akustiskt är detta 2018 års bästa album jämte Paul Wellers. Det skriver Jan Gradvall, som också har lyssnat på Dead Can Dance.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
J. Mascis Elastic days (Sub Pop/Playground) 4 poäng

Albumomslagets knappt urskiljbara blyertsteckning, med ett par streck av lös vattenfärg, speglar hur J Mascis sjunger. Hans rötter finns i hardcorescenen, där ­musiken låter som en bulldozer som fått barn med ett jetplan, men hans sätt att sjunga är den totala motsatsen: en döende man i en grotta som vis­kande ber om lite vatten. Det är svårt att inte jämföra J Mascis med Neil Young. Som en del av trion Dinosaur Jr har han sitt eget Crazy Horse, samtidigt som hans akustiskt dominerade solo­album håller på att få huvudrollen.

Elastic days är J Mascis svar på ­Harvest moon. Ett album utgivet långt efter storhetstiden som hamnar helt fel i samtiden men innehåller ­några av karriärens finaste sånger. I went dust, herregud.

J Mascis kan heller inte låta bli att hänga på sig sin ­Fender Jazzmaster, den med blod på känslosträngarna, när det är dags att spela solon.

Sorgligt, skört och så vackert

Dead Can Dance Dionysus (Pias) 4 poäng

Första gången Ravekommissionen slog till var år 186 före Kristus. Roms senatorer ryckte ut och förbjöd musikfester som var lite för roliga. Det handlade om dyrkan av Dionysus/Bacchus, rusets Gud. Fes­terna präglades av trum­dominerad transmusik, dans, sex, rök och suggestiva scendekorationer – precis som på våra dagars rave – plus i och för sig också djuroffer.

Australiska duon Dead Can Dance har nu musikaliskt försökt återskapa denna musik med ett album tillägnat Dionysos. Dead Can Dance kom från samma innovativa postpunkscen i Melbourne i början på 1980-talet som Nick Caves band Birthday Party. Dead Can Dance fick kontrakt med tongivande skivbolaget 4AD och blev känt för samma typ av ete­riska ljudlandskap som skivbolagskollegorna Cocteau Twins. Lisa Gerrard har ­sedan dess gjort filmmusik till Gladiator.

Kors, vilken röst!

Musiken på Dionysus för tankarna till Gladiator, en kombination av 2000 år ­gammal rekvisita och ­senaste nytt från Silicon Valley. Klanger och akustiska instrument från arabvärlden, Nordafrika och hela Romarriket, inklu­sive bardmusik à la Troubadix (musikern i Asterix), vispas ihop till ­suggestiv festmusik som inte låter som ­något annan i dagens musikvärld.