Di Weekend GRADVALL

Mapei reser sig

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Allt faller på plats för Mapei på nya albumet. Foto: Josefine Bäckström

Josefine Backstrom070-7383115

Mapei sjunger som en gospelängel och rappar som en gangster, skriver Jan Gradvall som också har lyssnat på Siri Karlsson, FKA Twigs och Kanye West.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sensory overload (Amuse)

Betyg: 4

Jacqueline Mapei Cummings föddes 1983 i Rhode Island, USA, och kom till Sverige som tioåring. Hon har därefter pendlat mellan både kontinenter och identiteter, fram och tillbaka från Stockholmsförorten Norsborg till USA, aldrig rotad.

Precis när Mapei 2013 var på vippen att få en världshit med Don’t wait (en av 2010--talets bästa låtar) orkade hon inte längre och kraschade.

Våren 2017 gjorde Mapei en föreställning på Stadsteatern i Vällingby, Råttkungen, där hon i en intensiv musikalisk monolog gestaltade sitt livs resa och sin kamp mot psykisk ohälsa. Hur minskar man stressen? Hur lär man sig att acceptera sig själv som man är?

Mapeis nya album Sensory overload – titeln är signifikant – känns som sprunget ur den föreställningen och den inre resa som ledde fram till den.

Mapei har alltid varit en fenomenal liveartist. Hon sjunger som en gospelängel och rappar som en gangster.

Sensory overload växer hon till en album-artist som gör ett sammanhållet konstverk om sitt livs erfarenheter. Allting bokstavligen förankrat av Magnus Lidehäll (producerat sex -låtar av tio) som behärskar och förädlar bas bättre än någon annan på dessa breddgrader.

Siri Karlsson

Horror vacui (Tombola)

Betyg: 4

Tv-serien Chernobyl och bioaktuella filmen Joker har en sak gemensamt. Känslan av undergång förstärks genom dova ­toner från en cello som manipuleras; gränsen mellan musik och statisk elektricitet suddas ut. Kompositören är densamma i båda fallen, isländska cellisten Hildur Guðnadóttir.

Den svenska experimentella folkmusikduon Siri Karlsson (ingen i duon heter Siri, ingen heter Karlsson) verkar i samma anda och visar på sitt nya album att de är värda lika stora internationella uppdrag. Cecilia Österholm har nyckelharpa som huvudinstrument, Maria Arnqvist altsaxofon, men det går inte att gissa det av ljuden de suggererar fram, med understöd av mossbeväxta synthesizers.

Tonerna mullrar och vibrerar, känns lika mycket som de hörs. I samma anda som dronemästarna Sunn O))) letar sig musiken in i skelett och benmärg.

Britta Persson plockar vuxenpoäng

FKA Twigs

Magdalene (Young Turks/Playground)

Betyg: 2

Kan popmusiken klara sig utan melodier? Engelska Tahliah Barnetts debutalbum hyllades unisont 2014. Uppföljaren, som dröjt fem år, präglas av övertänkande. Sångerna vill så mycket att de slutar fungera som sånger.

En variant hade varit att göra som hennes själsfränder Björk och Kate Bush gjorde i mitten av sina karriärer: lämna popmusiken helt och i stället göra konstmusik om snö och grundämnen. Ett par spår visar att Tahliah Barnett (FKA Twigs) har potential att gå den vägen.

I stället har någon fått kalla fötter och i slutänden kallat in pophantverkaren Jack Antonoff (Taylor Swift, Lana Del Rey) och rapparen Future. Resultatet låter som en tonsättning av ordet kompromiss.

Kanye West

Jesus is King (Def Jam)

Betyg: 4

Kanye West säger att syftet med albumet Jesus is king är att få lyssnare att konvertera till kristendom. Om en etablerad svensk artist, säg Veronica Maggio eller ­Håkan Hellström, hade gjort ett album med det här innehållet hade det inneburit slutet på karriären.

Springsteensk svärta fulländar Melissa Horns album

I det sekulariserade Sverige är det omöjligt att kombinera gudstro med konstnärskap. Kristna artister särskiljs från mängden och stämplas som just – kristna artister.

Inom amerikansk rotmusik, från country till soul och hiphop, är kristendom en integrerad del av kulturen. Det är fler artister som tackar Gud i låtar än som inte gör det.

Sedan i januari i år har Kanye West genomfört gospelmässor varje söndag på sina ägor i Los Angeles under rubriken Sunday Service. Kanye Wests medverkan på årets upplaga av hipsterfestivalen Coachella bestod inte av en konsert utan en gudstjänst.

Albumet Jesus is king är ett slags dokumentation av Sunday Service-mässorna, ett kristet hiphopalbum.

Kanye West, vars hjärna framstår som en vägkorsning utan fungerande trafikljus, har en egen definition av vad som kan kallas album. Föregångaren Ye, hans åttonde album, var endast 24 minuter långt. Jesus is king klockar in på 27 minuter.

I förhastade recensioner av albumet, skrivna efter en dags lyssning, klagades på ofullständighet och intrycket av skisser, men råheten är högst medveten. Kanye West lyckas fånga just livekänslan i en gudstjänst. Steget från Aretha Franklins framträdande i en baptistkyrka i Amazing grace-filmen till Kanye Wests urladdning i låtar som Follow god kan tyckas långt rent musikaliskt, men känslan och budskapet är detsamma.