Di Weekend GRADVALL

»Mamma satte sig alltid vid min sängkant och läste«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Böckerna om Hjortfot handlar om en stigfinnare.

Under åren har jag ofta fått frågan hur jag blev journalist och hur jag hamnade där jag är i dag. Jag tror det beror på stigfinnaren Hjortfot. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Mamma har somnat. Under hela min barndom var det tvärtom. Mamma satt på sängkanten när jag somnade. Nu har jag och mina syskon suttit bredvid sjukhussängen och hållit mammas hand medan hon slutit ögonen och till slut somnat för gott.

En förälders död triggar igång en massa minnen. När jag tänker på mamma tänker jag på Hjortfot.

Mamma jobbade i kassan, först på Domus, dåvarande Konsum, och ­sedan på en bank. De dagarna då hon, som det hette, stängde kassan, ­slutade hon sent.

När mamma kom hem från Domus sena fredagskvällar hade hon alltid med sig en värmepåse från butikens grillavdelning, antingen revbensspjäll eller hel grillad kyckling. Till det gjorde vi pommes frites i ugnen och åt hela familjen tillsammans framför tv:n.

Jag minns de dofterna exakt. De kvällarna finns där bland mitt livs höjdpunkter.

Oavsett vilken tid mamma kom hem, eller hur trött hon var, är mitt minne att hon alltid satte sig vid min sängkant och läste en stund.

Min favorit var Hjortfot, böcker om en ung indian som var vän med en vit spejare. Det fanns många böcker i serien om Hjortfot, alla med gröna ryggar utgivna på B. Wahlströms förlag.

Hjortfot räckte i flera år, kändes det som. Jag tror vi beställde de böcker i serien vi inte kunde hitta i Linköpings bokaffärer direkt från förlaget. När jag låg där i min säng och lyssnade på mamma tittade jag upp mot de andra Hjortfot-ryggarna på stringhyllan.

Under åren har jag ofta fått frågan hur jag blev journalist och hur jag hamnade där jag är i dag. Jag kan leva på att skriva om det som intresserar mig.

Ingen i min släkt jobbar med journalistik eller något ­kulturellt.

Jag tror det beror på stigfinnaren Hjortfot. Högläsningen gjorde mig nyfiken på berättelser. Att uppmärksamt ligga och lyssna gav mig ett språk.

Nästa steg var att gå till biblioteket och börja låna själv. Jag har inte kvar alla böcker jag läst, men jag har kvar dem i minnets stringhyllor.

Vem var egentligen Hjortfot? Som liten kunde jag läsa att författaren hette Edward S Ellis, men jag visste ingenting mer.

Sagolik framgång för svenska barnböcker

I dag, när jag sitter och tänker på mamma, har jag Google. Edward Sylvester Ellis (1840-1916) visar sig vara en lärare, skol­administratör och journalist som skrev hundratals magasinsartiklar och böcker.

Förutom de 159 (!) böcker han skrev under sitt eget namn gav han ut böcker under minst 17 olika pseudonymer, från James Fenimore Cooper Adams (68 titlar) till dramatiska författarnamn som börjar med Captain eller Lieutenant.

De böcker han gav ut kallades dime novels. Nammet syftade på bok­priset, 10 cents, ett mynt som heter dime.

Jag hade ingen aning om detta förrän nu, men kan inte låta bli att tänka att det har att göra med att jag ägnat mitt skrivande åt att försöka riva ned muren mellan så kallad finkultur och fulkultur.

Böckerna om Hjortfot handlar om en stigfinnare. Det fanns ingen utstakad stig för mig i mitt yrkesliv, jag har fått hitta den själv.

Mamma dog i KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom.

Mamma hade inte tyckt om att jag skriver att hon rökte, hon hade ­ångest för det, kände sig dålig, men jag hade aldrig några problem med det. Cigarretterna gav henne stunder för sig själv, vilket var en bristvara i hennes generation.

Åren då vi bodde i Berga, klassisk Winnerbäck-mark, cyklade jag till ­kiosken med sedlar i hand och köpte två paket röda Commerce utan filter till mamma och två paket fotbollsbilder till mig själv.

Organisten på begravningen i Vikingstad kyrka spelade Amazing Grace på kyrkorgeln som avslutning. För att få luft och ljud i orgeln krävdes att organisten drog i spakar under spelandet. Det kändes som orgeln hade KOL och fick hjälp med att andas. Det var fint.

Jonas Gardell: Jag har dödsstädat

På kyrkogården utanför kyrkan ligger mammas pappa, min morfar, ­begravd. Han föddes 1892, förlorade ena ögat fem år gammal men levde ett långt liv; morfar dog veckan innan han skulle fylla 107.

Bland de saker som mamma hade sparat hittade jag en tidningsartikel från Corren där en pigg morfar intervjuades när han fyllde 100 år. Rubriken: ”100-årige Erik: Har varit förkyld – aldrig arbetslös!”.

Mamma efterlämnade inte så många saker, inga pengar att tala om.

Men vad hon hade – och som hon gav bort till oss – var något som är mycket mer värdefullt. Mamma gav bort sin tid.