Di Weekend GRADVALL

Magnifikt av Mando Diao

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Mando Diao är aktuella med nya albumet I solnedgången.

Mando Diao är på nytt strövtåg i den svenska vistraditionen, skriver Jan Gradvall och hyllar nya albumet I solnedgången. Han har också lyssnat på Viktor Brobacke och Perfume Genius.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Mando Diao

I solnedgången (Birds will sing for you)

4 poäng

Under 1950-talet och 1960-talet användes generationsmotsättningar som bränsle i rockmusiken.

Att äldre fördömde Elvis Presley ­gjorde bara att tonåringar älskade honom ännu mer.

Scenen i Dom kallar oss mods, där Kenta och Stoffe ­sitter på T-centralen och hånar äldre förbipasserande genom att sjunga ”små knegarna, små knegarna, är lustiga att se”, utgjorde kulmen på en epok där långt hår och högljudd musik räckte för att dela upp samhället i två läger.

Vi har kommit väldigt långt sedan dess.

Storbritanniens största popband, The 1975, släpper ­denna vecka ett nytt album där de framför en låt skriven av sångarens pappa.

På Mando Diaos nya album framför bandet fyra låtar skrivna av frontfiguren Björn Dixgårds föräldrar. ­Pappa Hans, 67 år, och mamma Malin, 68 år, har skrivit text och musik till låtar med titlar som Vaggvisa ­under Stora Björn och Sparven.

Allt sedan debuten runt millennieskiftet har Mando ­Diaos identitet varit ett kaxigt, snäsigt rockband som sjunger på engelska. Mando Diao hade under några år stora exportframgångar i främst Tyskland.

Att bandet började sjunga på svenska berodde på en slump. Inför 100-årsdagen av Gustaf Frödings död 2011 fick Gustaf Norén en förfrågan från ett bibliotek i Uppsala att tonsätta en dikt.

Bandets ledarduo Gustaf Norén och Björn Dixgård ­missade deadline med ett år, men kompenserade med att 2012 släppa ett helt album med Frödingdikter.

Skivbolag och publik var inledningsvis skeptiska men albumet Infruset blev en klassiker. Låten Strövtåg i hembygden är i dag en svensk nationalhymn i samma division som Jussi Björlings Till havs, Sven-­Bertil Taubes Änglamark och Monica Zetterlunds Sakta vi går genom stan.

Efter att Gustaf Norén lämnade bandet 2015 har 2.0-versionen av Mando Diao, efter två album på engelska, nu återvänt till den svenska visskatten.

Bandet framför en dikt av ­Gustaf Fröding, två av Karin Boye, en av Nils Ferlin, några egna låtar i samma stil och som sagt fyra ­låtar av Björn Dixgårds föräldrar. Ingen av ­låtarna går att placera i något decennium. Musiken är generationsöverskridande.

Att det fungerar så bra – Mando Diao kommer att bli inbjudna till alla kaféprogram som finns – har helt att göra med Björn Dixgårds sång. En sällsynt kraftfull röst som blir ännu mer unik på ­svenska än på engelska. Hans stämband är som ohyvlad furu, perfekt för att skorra fram rader som ”själens skrubbsår bränner i natten, livets vandring har satt sina spår”.

Fotnot: På grund av coronaförsening av ­leverans av vinyl har ­albumet flyttats fram till 12 juni.

Viktor Brobacke

Fyra hästar (Aloaded)

4 poäng

Genom pophistorien har blåssektionen ofta avvikit från bandets visuella identitet i övrigt. Även de coolaste banden har kunnat turnera med trumpetare i hästsvans och saxofonister i Rederiet-solglasögon.

Undantaget är Viktor Brobacke, den coolaste trombonisten i musikvärlden, i konkurrens med Big Jim i Dexys Midnight Runners. När Viktor Brobacke stått på scen med Monster, Moneybrother och Håkan Hellström har han varit ännu mer stilfull än huvudpersonerna.

Att Viktor Brobacke, efter 25 år som trombonist, skulle göra ett album i eget namn var inte väntat.

Ännu mindre väntat var att han skulle visa sig vara en latent poet och musikalisk konstnär.

Soloartisten Viktor Brobacke är en ­totalt egensinnig och fullfjädrad artist, väsensskild från allt annat i svensk ­musik just nu.

Hans sånger om liv och död präglas av en kombination av lätthet och tyngd som för tankarna till Torkel Rasmusson, Bernt Staf och Bob Hund.

Perfume Genius

Set my heart on fire immediately

(Matador/Playground)

4 poäng

Var finns återväxten för frontfigurer lika karismatiska och norm­brytande som Freddie ­Mercury, Jobriath och Morrissey? Amerikanen Mike Hadreas hör hemma i det sällskapet. På scen och i ­videor som Perfume Genius är han lika influerad av modern dans som 1950-talets rockpionjärer, hypermaskulin och flamboyant. I sin popmusik vägrar han följa indiegenrens förväntningar utan anlitar Los Angeles främsta studiomusiker, bland dem basisten Pino Palladino och trummisen Jim Keltner, och får musiken att blänka som en hybridbil av nästa års modell.