Di Weekend GRADVALL

Lykke Li gör trap till pop

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Lykke Li.

En av Lykke Lis styrkor har varit att hon alltid haft örat mot asfalten, skriver Jan Gradvall i en recension av hennes nya album. Han har också lyssnat på de koreanska killarna i BTS och Shawn Mendes.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Lykke Li

So sad so sexy (Sony)

4 poäng

RECENSION. Varje decennium har ett sound. När vi i dag hör She loves you med Beatles eller Satisfaction med ­Stones kan vi visualisera hela 1960-talet framför oss.

1970-talet har ett discobeat. Hör man Stayin’ alive med Bee Gees hör man decenniet.

1980-talet präglas av axelvaddsbreda produktioner med synthezisertrummor och svischande ljudeffekter. Om en regissör väljer att inleda en film med Relax av Frankie Goes To Hollywood, vet vi direkt under vilket decennium filmen utspelas.

Så hur låter 2010-talet?

Som trap. Den musikgenre som härstammar från södra USA – nyckelstä­derna är Atlanta och Los Angeles – har helt ­tagit över som den populäraste festmusiken bland unga. Tempot är nedskruvat, stämningen mörk, produktionen smutsigt psykedelisk, ­rösterna förvrängs ofta med effekten autotune.

Låtar som Rockstar med Post Malone och Mask off med Future är vår tids She loves you eller Stayin’ alive.

Texterna handlar om dekadens, nihilism. Rapparen Kendrick Lamars Swimming pools (drank) från 2012 räknades inte som trap när den släpptes, men satte stämningen för vad vi hör i dag. Dels sättet att bara räkna upp ord i en ramsa – ”Pass out, drank, wake up, drank” – dels användandet av en swimmingpool full av sprit som metafor för sitt mående.

En av Lykke Lis styrkor har varit att hon alltid haft örat mot asfalten. På sitt nya ­album suger hon upp trap som det vore en milkshake och gör pop av det.

Allt är perfekt fångat. Det släpiga tempot, soundet (med producenter som arbetat med Frank Ocean och Solange), sångsättet och inte minst texterna, fulla av referenser till droger och nattliga pool­fester. En låt kan inte vara mer 2018 än Sex money feelings die.

Stundtals är det så utstuderat och uträknat att det känns som om Lykke Li, ­precis som Madonna på senare år, lagt ut sig själv på entreprenad.

Vad som gör att Lykke Li ändå inte känns som en turist i genren är hennes melodier. Dessa storslagna karaoke­refränger, med ekon från ABBA och ­Beach Boys, är hon helt ensam om i denna ljudvärld.

»1984 – ett omvälvande årtal i pophistorien«

BTS

Love yourself: Tear

4 poäng

RECENSION. Den 27 maj 2018 är numera ett datum inskrivet i pophistorien. Denna dag gick det koreanska pojkbandet BTS nya album – med texter på koreanska – upp på första plats på amerikanska Billboards albumlista. När Gangnam style blev en superhit i hela världen 2011, var det en första indikation på att popens kompassnål kommer att vridas ­österut. Nu har det hänt.

BTS, även kända som Bangtan Boys, har hållit på sedan 2013 och blivit större och ­större för varje månad. Bandet består av sju koreanska killar med en snittålder på 23–24 år. Deras styrka blir som tydligast i ­videor och liveframträdanden – ungefär som Jackson 5 fast med tiodubblad budget – men även musiken håller hög klass. Känslig, ­modern pop som speglar de känslostormar det innebär att vara ung i världen i dag.

Shawn Mendes

Shawn Mendes (Island)

4 poäng

Future - hetast just nu

RECENSION. Att hylla snygga tonårsartister som rör sig i glamorösa miljöer och dyrkas av unga tjejer har alltid provocerat den mansdominerade rockvärlden.

21 år gammal fick jag förtroendet att ta över Mats Olssons lördagssida i Expressen, den så kallade Popsidan. Förväntningarna var stora från läsekretsen att föra ­vidare ett musikaliskt arv.

Självklart gjorde jag tvärtom. På en av mina första popsidor skrev jag att den då unisont hyllade vågen med garagerock kört in i en återvändsgränd. När jag i stället ­hyllade de första solosinglarna av en solbränd tonårsidol med discolugg blev det ett ramaskri. Artisten jag skrev om – med följd att rock­rävarna ringde och ville få mig sparkad – hette George Michael.

Jag förväntar mig ingen annan reaktion när jag nu skriver att 19-årige tonårshjälten Shawn Mendes spelat in ett av årets bästa album. Det här är Swawn Mendes motsvarighet till George Michaels album Faith. Hitsingel efter hitsingel. Låtarna är gitarrbaserade, sparsamt arrangerade, svängiga. En beskrivning för hur det låter: Ed Sheeran spelar Prince.

Precis som hos George Michael finns det samtidigt en djupare undertext. Den fantastiska poplåten In my blood handlar om ångeststörningar, ögonblicken när medicinen inte hjälper och väggarna trycker på.