Di Weekend GRADVALL

Ledsamt och lysande

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

En VÄRLDSARTIST. Jan Gradvall hyllar Jill Johnson.

Foto: Olof Händén

Ett superbt Nashville-album – Jan Gradvall har lyssnat på Jill Johnson.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jill Johnson
For you I’ll wait (Capitol)
4 poäng

Jill Johnson har aldrig låtit skörare, trasigare, mörkare, ledsnare, aldrig mer sargad eller stukad. Jill Johnson har heller aldrig låtit bättre.

September 2016 kommer i historieböckerna bli ihågkommen som en avgörande månad för svensk country. Fram till nu har det finaste berömmet svenska countryartister kunnat få varit att de nästan varit i klass med de amerikanska förebilderna.

Men i och med med For you I’ll wait upphör sådana kulturella och geografiska avstånd. Det här är ett superbt Nashville-album, punkt slut.

Ett album av en världsartist som fulländat hantverket och kommit till en punkt i sitt liv där hon vågar släppa ut livets alla erfarenheter i musiken.

 

Jenny Hval
Blood bitch
(Sacred Bones/Playground)
4 poäng

Jenny Hval refererar i en sångtext till en gynekologundersökning som ”accidental sci-fi”. Det är en textrad typisk för Jenny Hval. Hon kan på samma gång vara brutalt rolig och isande allvarlig. Även musiken förmedlar känslan av ett undersökningsrum. Antiseptiskt. Aluminiumytor blänker. Ljuset är lite för starkt.

Vad Jenny Hval gör i sin musik är också precis detta: att undersöka sig själv.

Blood bitch är ett album där referenser till blod, vampyrer och skräckfilmer egentligen handlar om menstruation och graviditet. Kanske är det även en abort hon skildrar, eller ett missfall.

Jag skrev i Di Weekend i fjol att norska Jenny Hval med sitt förra album Apocalypse girl klev fram som ”en av Nordens originellaste och intressantaste artister”.

Det omdömet känns ännu mer relevant med det här albumet. Omslaget är en pastisch på Ingmar Bergmans Persona, hennes största inspirationskälla, med en närbild på två kvinnor, Jenny Hval själv och en vän. Fast när man tittar närmare på bilden ser man också något annat; deras hud håller på att lossna.

Musikaliskt går hon på Blood bitch tillbaka till 1980-talsmusik av Jan Hammer (Miami Vice) och Vangelis (Blade Runner). Blått ljus och persienner.

Samtidigt är fokus hela tiden på hennes röst. Hon sjunger, hon talar, hon andas. Allt millimeternära mikrofonen. Ibland påminner det om Kate Bush. Ibland om Alicia Vikanders robotmänniska i Ex Machina.

Resultatet är avväpnande och blixtrande intelligent. Popmusik som inte underskattar pop-musik.

 

Bon Iver
22, A Million (Jagjaguwar/Playground)
4 poäng

Att söka sig långt ut i periferin kan vara det bästa sättet att hamna i mitten.

Justin Vernon gör musik under bandnamnet Bon Iver (uttalas på franska). 2007 släpptes debuten For Emma, forever ago, ett album som var skrivet och till viss del inspelat under en tre månader lång isolering i en avlägsen timmerstuga i skogen.

Och lät därefter. Flanellskjorteballader, svettiga av skogshuggning, som förde tankarna till folkliga koraler.

Jag såg Bon Iver live i samma veva och blev golvad. Liveversionen var mycket mer fysisk än albumet, nu såg man såg musklerna under flanellskjortan.

En av de som älskade Bon Ivers debut var, väldigt oväntat, Kanye West. De träffades och började arbeta tillsammans. Justin Vernon finns med på Kanye Wests album My beautiful dark twisted fantasy, Yeezus och på en demo till The life of Pablo.

När Bon Iver efter ett fem år långt uppehåll nu är tillbaka med ett nytt album är det uppenbart hur influenserna gått fram och tillbaka.

22, A million låter, till countryfansens fasa, lite som Kanye West: elektronisk, självutforskande, självrannsakande musik med besynnerliga låttitlar som låter som namn på rymdraketer eller mediciner.

Det är en oväntad men samtidigt helt logisk vidareutveckling av debuten. Fortfarande en timmerstuga, fast nu full av sladdar och blinkande apparater.

Och det är precis lika förstummande vackert.