Di Weekend GRADVALL

Laleh låter bäst på svenska

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Laleh är aktuell med nya albumet "Vänta".

li

Lalehs nya album är en ojämn upplevelse - allra bäst är sångerskan på svenska, skriver Jan Gradvall som också har lyssnat på Stray Cays och Edda Magnason.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Laleh

Vänta! (Warner)

4 poäng

Som försmak till sitt nya album släppte Laleh först en låt på svenska och sedan en på engelska. Den svenska har i dagsläget 5 miljoner spelningar på ­Spotify. Den engelska har inte nått över en miljon.

Man ska inte dra för stora växlar på det, men det säger något om ­albumet som också är uppdelat i hälften engelska och hälften ­­svenska texter.

För en artist bosatt i Los Angeles borde fördelningen vara tvärtom – de engelska låtarna borde ha mångdubbelt fler spelningar än de på svenska – men trots enstaka undantag som klassikern Some die young så är Laleh som mest Laleh på svenska.

På de svenska låtarna fångar hon ett naivistiskt uttryck som för ­tankarna till bröderna Gärdestad. Låten Svenska 2 är genial. Men de engelska låtarna, typisk samtids­pop med generiska titlar som City of angels, tränger inte ­igenom.

Stray Cats

40 (Surfdog/Mascot)

4 poäng

Ingen annan epok har återupplivats så ofta som det amerikanska 1950-­talet.

Idén att gräva upp liket 1950-talet och sätta startkablar i det föddes i början av 1970-talet. Den amerikanske radioprofilen Dan Coffey, riktigt namn Jerry Osborne, blev 1971 först med att skapa radioformatet oldies. Succén var omedelbar, en revivalvåg spred sig över hela Amerika.

1972 var det premiär på en Broadway­musikal med namnet Grease (filmversionen dröjde till 1978). 1973 kom George Lucas film Sista natten med gänget med ett suveränt 1950-talssoundtrack på dubbel-lp som gick upp på topplistor över hela världen. Samma år startade tv-serien Gänget och jag med Fonzie.

I Storbritannien, där amerikanskt 1950-tal alltid har vårdats ömt och inspirerat ­inhemska subkulturer, blev nystarten en stor utomhuskonsert. The London Rock and Roll Show på Wembey Stadium sommaren 1972 filmades för en konsertfilm på bio. Bland artisterna: Little Richard, Chuck Berry, Bo Diddley och Jerry Lee Lewis.

Tittar man noga kan man i filmen se Malcolm McLaren, Sex Pistols bli­vande manager, sälja t-shirts från ett bås på arenan.

»I svenskan finns inga bra blajord«

En ny tid var i antågande. Proggeran med tolvminuterslåtar och flöjtsolon hade nått till vägs ände. Många längtade tillbaka till ursprunget.

Rent musikaliskt spelade Sex Pistols 1950-talsrock – korta låtar drivna av gitarriff – fast snabbare och smutsigare.

Om man tänker sig Sex Pistols manager sälja t-shirts under en konsert med Jerry Lee Lewis och Little Richards, så har man fenomenet Stray Cats.

Tre amerikaner bildade bandet 1979. När de sommaren 1980 såg att engelska ­musik­tidningen NME hade en ung man med ­rockabillyfrisyr på omslaget såg de sin chans och flög över till London för att rida på ­vågen.

Stray Cats första singlar lät sagolikt bra. Medlemmarna såg bättre ut än alla andra i genren och hade namn som Lee Rocker och Slim Jim Phantom.

Anmärkningsvärt nog spelades Stray Cats på popradion mitt bland Duran Duran och Ultravox.

I år firar Stray Cats 40-årsjublieum med ett album döpt till 40. Musiken är inspelad live i studion. Allt som hörs är en halvakustisk gitarr, en ståbas och en trummis som spelar på två eller max tre trummor.

Åter igen lyckas Stray Cats påminna om något som gått förlorat.

Att Stray Cats enda spelning i Sverige i sommar blir i Falun 20 juli är helt logiskt. Utanför storstäderna är det alltid revival för 1950-talet.

Pugh Rogefeldt: »Succén kom som en chock«

Edda Magnason

Tune of a crooner EP 1 (Warner)

4 poäng

Musikaler är en av de mest öppna konstformer som finns. En frizon där avancerade formexperiment och folklighet kan existera samtidigt. Några av dansscenerna i Gene Kellys filmer är så avantgardistiska att de har mer gemensamt med verk av Salvador Dali eller Samuel Beckett än med Hollywood.

Med sitt nya projekt har musikkonstnären Edda Magnason skapat en avantgardistisk Hollywood-musikal i technicolor som endast har premiär i hennes eget huvud. Arrangemangen är bländande.

Edda Magnasons sätt att visualisera klanger för tankarna till Stephen Sondheim.