Di Weekend GRADVALL

»Kreativa kockar gör Stockholm stekhett«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jonas Crambys "Stockholm för foodisar" imponerar på Jan Gradvall.

Vad får en att vilja resa till en stad? En sak är säker: det är inte längre det som står i guideböcker, skriver Jan Gradvall.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

När vår son var liten hade vi privilegiet att kunna resa återkommande till New York. Till skillnad från vad många tror är New York en perfekt stad att resa till med småbarn.

Lekparker överallt. Restaurangpersonal som inte suckar över besväret, utan ställer fram kritor på bordet och inte höjer på ögon­brynen över konstiga beställningar. ”Pannkakor plus en french fries, tack”.

Det bästa vår son visste var att spatsera omkring hållandes i sin ’money roll’, en bunt med ihoprullade dollarsedlar. Ibland var vi i kvarter där det kanske var mindre lämpligt att öppet flasha med pengar, men vi tänkte att om han blir rånad så är det också en ­livserfarenhet.

Hans favoritrestaurang var ett hål i väggen på Sjätte Avenyn, hörnet vid 9:e gatan, som serverade pizza slices för 99 cent styck.

Än i dag är det hans bild av New York. Rulla fram ett par sedlar från sin money roll. Sedan två ljumma pizzabitar på ­tallrik som äts stående på gatan eller lutad mot en lyktstolpe.

Den sortens upplevelse är också en bättre beskrivning av magin med New York än alla de traditionella turistupplevelserna som beskrivs i guideböckerna.

Många städer har fina museum, berömda broar och historiska torg. Men det är inte de upplevelserna man minns efteråt.

Jag tänker på det när jag läser – nej, slukar – Jonas Crambys helt färska bok Stockholm för foodisar (Natur & Kultur).

Det är en krogguide, men boken är mycket mer än så. Stockholm för foodisar är en av de bästa skildringar av Stockholm jag tagit del av, i klass med Gentlemen av Klas Östergren och Satan i gatan av ­Veronica Maggio.

Det Stockholm som Jonas Cramby lyfter fram i boken är så spännande och vibrerande kreativt att det enda som hindrar mig från att boka in en weekendresa är påminnelsen om att jag själv redan bor här.

Thåström har rätt i sin skildring av Stockholm som ”en vacker död stad”. Men den sortens glöd som inte längre går att upptäcka på gator dominerade av klädkedjor, fastighetsmäklare och stängda konsertlokaler hittas i stället på spishällarna i trånga kök.

Vad som i dag gör Stockholm till ”Stockholm!” ­är maten.

Jonas Cramby lyfter fram en stad vars själ hålls ­levande av unga beresta kockar som återvänder hem, öppnar eget och specialiserar sig på en enda sak, från korv till ramen. De driver inte restaurang, de lever restaurang.

Tipsen på alla nya krogar, som jag inte hört talas om, trots att jag förmodligen gått förbi dem, varvas med gamla klassiker. I texten om Tenn­stopet skriver Cramby: ”Det var här jag en gång blev hotad med stryk av en kriminalreporter på Expressen efter att ha imiterat hans bildbyline i dart­rummet”.

Det är sådant som gör att man vill resa till en stad.

Att attraktionen hos en stad inte definieras av sin historia eller arkitektur ligger också i linje med framtidens resande.

I veckan var jag på ett intressant föredrag av Lucie Greene, en trend­analytiker baserad i Los Angeles.

Turismofobin sprider sig i världen

En stor del av hennes föredrag handlade om vad Generation Z (födda mellan 1995 och 2014) har för preferenser och vad som kommer att hända när de styr över världen.

Generation Z är en extremt miljömedveten och politisk generation som inte är intresserade av att upprepa föregående generations vanor och ­misstag, utan söker sina egna upplevelser, även vad det gäller resor.

Vad som lockar den yngre generation att besöka en stad är inte Rialto­bron eller Stadshuset utan ”alternative landmarks”, en utveckling som också indirekt gynnar planeten.

Städer som Venedig och Florens håller bokstavligen på att gå sönder av alla turister som vill pricka av traditionella landmärken.

Att gammaldags guideböcker spelat ut sin roll är förstås ingenting nytt, utan en utveckling som pågått lika länge som vi har haft smartphones.

Men titta till exempel på unga turister från Kina, Japan och Korea som man i dag ser i Stockholm.

De bryr sig måttligt om vad som hände i olika gränder i Gamla stan och frågar inte varför det inte finns något Nobelmuseum.

Vad de skrivit in på Google Maps är adressen till något ställe som gör perfekt droppkaffe.

I Stockholm för foodisar beskrivs Drop Coffee på Wollmar Yxkullsgatan, som drivs av Joanna Alm, för ”kaffets motsvarighet till Björn Borg”. ­Kosmopoliten Jonas Cramby: ”Sist jag var i Tokyo utbrast varenda barista ’Drop Coffee!’ när de hörde att jag var från Sverige.”

Stockholm, en vacker levande stad.

Rock'n'roll på Tel Avivs matscen

Gradvalls favoriter:

LÅT. Lilly Ahlberg, Moonlight. 23-årig svensk multiinstrumentalist, London-­baserad, som skrivit en av vinterns bästa låtar. Lilly Ahlberg lyckas med det svåraste av allt: att få det att kännas som musiken rinner ur henne utan ansträngning. Hennes röst har en värme och direkthet som för tankarna till Norah Jones.

tv. Succession, HBO Nordic. Sist av alla har även jag kapitulerat. Slutade tittade efter två avsnitt eftersom alla karaktärer var så vidriga. Det är poängen. En Kung Lear med skyskrapor, helikoptrar och en ­dialog som går ett steg längre än ”raw like sushi” och blir japansk blåsfisk.

OSCARFILM. Inför Oscarsgalan 2020 har Netflix bestämt sig för att vinna bästa film (Roma missade ju målet). Kommande filmer tyder på att de kan lyckas: Noah Baumbachs Marriage story (premiär på Netflix 6 december) och Martin Scorseses The Irishman (premiär på Netflix 27 november).