Di Weekend GRADVALL

»Köpkaffe är min protest i askesens tidevarv«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

"Jag tycker om att leva bland caféer och småbutiker. Jag vill att de ska ­frodas och väljer att stödja dem", skriver Jan Gradvall.

Fenomenet "Fire" – att spara ihop tillräckligt med pengar för att ­kunna leva på avkastningen, är lockande – men ändå inget för Jan Gradvall.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Att kunna sluta jobba. Att spara så mycket pengar att man ­kan gå i pension i förtid.

Dagens industri rapporterade i förra veckan om en trend som håller på att växa till en ny folkrörelse i USA och som även börjar få fäste i Sverige.

Fenomenet kallas Fire. En förkortning av fyra ord: Financial Independence Retire Early (finansiell självständighet pension tidigt).

Vad det handlar om är att bygga upp ett tillräckligt stort kapital för att ­kunna leva på avkastningen och därmed bli ekonomiskt fri.

Detta ska inte förväxlas med människor som blir så rika att de blir ­ekonomiskt oberoende.

FAKTA
Gradvalls favoriter:

ROCKLYRIK. KC Baby, Lila blå (album, Fanfar/Border). Svenska rocktexter är en återvinningscentral. Som lyssnare känner man igen alla ordval. Men så plötsligt: någonting helt annat. Ny duo med Kajsa ­Magnarsson och Conny ­Nimmersjö (Bob Hund) som har ett helt eget språk.

RADIO. Hästgården, P1 Dokumentär. Fem ­halv­timmeslånga avsnitt som utklassar Making a murderer på Netflix. Hårresande berättelse från verkligheten. Om lögner som lurar alla.

POPLÅT. Peter, Bjorn and John, Gut feeling (låt, ­Warner). Ett modernt popmästerverk i klass med Young folks. Så catchy att refrängen sitter direkt. Samtidigt så komplext arran­gerad att man upptäcker nya ­detaljer även efter tre dussin ­lyssningar.

VISA MER

Fire-anhängare har inga förmögenheter. Det är människor med normala jobb och goda inkomster som ser till att dra ned på utgifterna så mycket att man varje månad kan spara för framtiden. Spara rejält.

För att kunna göra en Fire-exit behöver man spara ihop 25 gånger den summa som är ens levnadskostnader under ett år.

En 33-årig kvinna som intervjuades i Dagens industri-reportaget sparar så mycket att hon planerar att gå i pension redan innan 45 års ålder. Enligt henne är nyckeln planering och att avstå från så kallade onödiga utgifter.

”Man kan inte gå till mataffären varje dag och handla. Vi åker och storhandlar var tionde dag. Vi slänger ingenting. Jag offrar inte njutning eller livskvalitet, men tid. Man måste få in det i sitt beroende.”

Jag har haft det uttalandet och Fire-artikeln i huvudet hela veckan.

Vid en första anblick kan även jag lockas av tanken på en Fire-exit. Vem har inte någon gång, särskilt mörka novemberdagar, drömt om att kunna gå på permanent semester?

När jag läser om Fire inser jag samtidigt att jag själv lever precis tvärtom. Och att jag vill fortsätta göra det.

Jag avskyr att storhandla. Att i förväg bestämma vad vi ska äta nästa tisdag? Att räkna ut hur mycket toapapper och djupfrysta ärtor som går åt under en månad? Nej, tack.

Jag bor inom gångavstånd till mataffärer och går dit och handlar varje dag. Ibland två gånger per dag.

Jag är medveten om att detta är en lyx. En dag kanske jag måste börja storhandla av ekonomiska skäl – som frilans utan fast inkomst lever man hela tiden i beredskap inför sämre tider – men så länge jag har mina nuvarande inkomster, så är det så här jag väljer att spendera mina pengar.

Att storhandla är för mig motsatsen till njutning och livskvalitet.

Nyårslöftet kan vara en pengafälla

Ett annat exempel på vardagsslöseri som man enligt Fire-rörelsen omedelbart måste sluta med är köpkaffe.

Om man varje dag köper en latte för 35 kronor blir det 12 775 kronor om året. Som klumpsumma framstår det inte bara som rent och skärt vansinne utan knallrosa vansinne. En självklar utgift att stryka.

Men jag har ingen lust att tänka så. Nedbrutet till just 35 kronor per dag tycker jag att det är värt det.

Köpkaffe är en besynnerlig storstadslivsstil. När min mamma kom till Stockholm och såg mig köpa två muggar sade hon: ”Ska vi verkligen gå samtidigt som vi dricker kaffe?”.

För pensionärer och ensamstående föräldrar utan jobb är frågan om köpkaffe eller inte totalt verklighetsfrånvänd och provocerande. Detta är en diskussion för priviligierade.

På ett mer allmängiltigt plan handlar det om nationalekonomisk med­vetenhet. Att se sig själv inte bara som en individ utan som en människa bland andra människor i samhället. Vad som är utgifter för en person är intäkter för en annan.

När jag går ut och köper mitt kaffe – trots att vi har bryggare hemma – så investerar jag i mitt närområde.

Jag tycker om att leva bland caféer och småbutiker. Jag vill att de ska ­frodas och väljer att stödja dem.

Om alla i stället valde att dricka sitt kaffe hemma skulle stadsbilden ­förändras.

Alla älskar romantiska komedier med Meg Ryan i New York och Hugh Grant i London. Vad är det i dessa filmer som är så oemotståndligt?

Utan Mute, inget Depeche Mode

Att de rör sig i levande stadsmiljöer. Att de släpar hem julgranar i snön, är snabba i replikerna, går runt med lattemuggar och aldrig, aldrig storhandlar.

Ta den klassiska scenen i Notting Hill, där en melankolisk Hugh Grant vandrar längs grönsaksstånden på Portobello Road. Om människor i Hugh Grants kvarter varit Fire-anhängare som var tionde dag storhandlade på Lidl eller Citygross, så hade ingen velat resa till Notting Hill eller se en sådan film.

Fire känns som en del av en större trend. Vi lever i askesens tidevarv där det finaste man kan göra är att avstå saker.

Man ska väga så lite som möjligt, äga så lite som möjligt, spara så mycket som möjligt.

Att med bakgrund av detta gå ut och köpa ännu en svindyr latte på tjockmjölk känns som en protesthandling.