Di Weekend GRADVALL

Knockad av Hurulas miljonprogramalbum

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

© Per Kristiansen

Vad som knockar en är allvaret, den totala dedikationen. ­ Det skriver Jan Gradvall om Hurulas album Klass. Han har också lyssnat på Goran Kajfeš Tropiques och H.E.R.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hurula

Klass (Sony)

5 poäng

Oasis var det senaste stora rockbandet som kom från arbetarklass. Kanske också det sista.

Barn av betong bildar inte rockband längre. Att köpa trumset, bas och elgitarr är dyrt. Att skaffa replokal har blivit mycket svårare.

Det är så mycket enklare att via datorn och mobiltelefonen skapa beats eller ­börja rappa. Genom att skapa musik på det sättet slipper man också kompro­missa med andra om sin musikaliska vision.

De rockband som kommit fram de senaste 30–40 åren, vare sig de kommer från Sverige eller Storbritannien eller USA, kommer från medelklass. Många av dem har gått på universitet. ­Radiohead går att jämföra med typiska samtida rockband. Det innebär inte att intellektuella Radiohead på något sätt är sämre än betongbarn som Oasis – Radio­head är ett fantastiskt band – men de skildrar en ­annan verklighet.

Bono från U2 har beskrivit skillnaden mellan Oasis och dagens introspektiva rockband. ”Medan Oasis desperat ville komma ifrån det garage där det de ­repade, är dagens band ganska nöjda med att vara kvar där”.

Hans Robert Hurula, född 1979 i ­Luleå, har valt titeln på sitt nya album av en anledning. Klass handlar om just det.

Klass är ett miljonprogramsalbum i stil med The Latin Kings Välkommen till förorten och I skuggan och betongen – fast till tonerna av rockmusik.

Berättelser från hyreshus med lägenheter där persiennerna aldrig dras upp och många självmedicinerar. Hurula sjunger om en tillvaro som känns som en dom, att vara dömd till ”ett instängt lägen­hetsliv, mellan fjorton dar och livstid”.

Hurula skriver med omsorg om språket, allt är finkalibrerat. Det krävs ett par lyssningar innan man hör att han på titel­spåret Järnvägsbron på ett par ställen i stället sjunger Självmordsbron.

Omslagets ungdomsbild av Hurula är hämtad från brottsregistret i Luleå. 2,5 års villkorlig dom för inbrott.

Musikaliskt är albumet egentligen påfallande omodernt. Sånger i moll drivs fram av bombastiska livetrummor, malande bas, melodiskt ­gitarrspel och avslutas av långa ­instrumentala outron. Så här lät rockmusik i början av 1980-talet.

Vad som knockar en är allvaret, den totala dedikationen. ­Hurula vann härom veckan rättvist en Grammis som Årets Rock för sin ep Oss är allt från i fjol. Klass är dubbelt så bra.

Svensk rockmusik har genom­gått en blodtrans­fusion.

Jacob Mühlrad tillbaka till urkraften

Goran Kajfeš Tropiques

Into the wild (Headspin/Border)

4 poäng

Instrumentalmusik kan berätta mer om samtiden än sånger med texter. I en forcerad kultur spelar jazztrum­petaren Goran Kajfeš och hans ensemble musik som kräver ­något som nästan ingen 2019 är beredd att betala för – full uppmärksamhet.

Debutalbumet med Goran Kajfeš Tropiques från 2017 bestod av ett enda 50 minuter långt spår. Det albumet var ändå betydligt mer lättillgängligt än denna uppföljare. Fri jazz, fri på gränsen till vansinnig, där Goran Kajfeš hungriga trumpet duellerar med den 72-­årige legen-den Christer Bothéns basklarinett. En ­cirkel sluts: Christer Bothén är känd från Archimedes Badkar och sitt långåriga ­samarbete med Don Cherry (1936–1995), Goran Kajfeš största inspirationskälla.

Vad som gör att musiken ändå skiljer sig från gamla frijazzalbum med Don Cherry eller Ornette Coleman är närvaron av bubblande synthesizers. Goran Kajfeš spelar på en Moog och Alexander Zethson på en Korg 20.

Alla fem spåren har en tydlig kompassriktning – in i det vilda.

H.E.R.

Guldålder för Bob Hund

H.E.R. (RCA)

4 poäng

RECENSION. Listan på vilka som fått en Grammy för Best R&B album innehåller så många klassiker att man vill ta ledigt resten av dagen och bädda ner sig i soulhistorien: CrazySexyCool med TLC, Baduizm med Erykah Badu, The Miseducation of Lauryn Hill med Lauryn Hill,Voodoo och Black Messiah med D’Angelo.

Det är därför uppseendeväckande att årets pristagare i klassen är en 21-årig amerikanska så okänd i Sverige att ingen dagstidning ännu recenserat hennes skivor.

Gabriela Wilson från Vallejo, Kalifornien, kallar sig för HER, en förkortning av ­Having Everything Recorded. Hon spelar själv piano, gitarr, bas och trummor. Musiken har samma humla i blomsterrabatt-kvaliteter som ­D’Angelo: sävlig, pollinerad, lycklig i sitt eget universum.

Som bakgrundsmusik försvinner hennes viskande ballader ­nästan in i tapeten, men sen upptäcker man detaljerna, finessen, den extraordinära begåvningen.