Di Weekend GRADVALL

Klang – en stor röst från ett tidigare liv

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Sarah Klang.

Samtliga sånger låter som de hittats i en dammig koffert på vinden. Jan Gradvall har lyssnat på Sarah Klangs debutalbum. Han har också lyssnat på Imperial State Electric och Janice.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sarah Klang
Love in the milky way
(Pangur Records)

5 poäng

Den musik jag lyssnat på oftast de senaste 20 åren är en box med Billie Holiday, Lady Day: The complete Billie Holiday on Columbia 1933-1944. Totalt tio cd-skivor, fyllda av sånger gjorda för jukeboxmarknaden, som värmer upp vardagsrum bättre än en öppen spis. Det är först nyligen jag slagits av det udda med att hennes röst genomgående låter så intakt och mogen och erfaren trots tidsspannet. Billie Holiday dog när hon var 44 år. Trots att hon var endast 18 år när de första av dessa inspelningar gjordes, så sjunger hon redan där som någon som blickar tillbaka på ett långt och hårt liv.

Jag tänker på Billie Holiday när jag lyssnar på 25-åriga albumdebutanten Sarah Klang från Göteborg. Utan på något sätt jämföra Sarah Klang med Billie Holiday förmedlar hon samma känsla av att hennes röst är mycket äldre än henne själv.

Om själavandring existerar kanske den visar sig genom röster. Jag har sällan eller aldrig hört en ung svensk sångerska med lika många årsringar som Sarah Klang.

Följer man sångerskan på Instagram får man via hennes bildflöde ta del av hennes influenser: Dolly Parton, Barbra Streisand, Aretha Franklin, Brigitte Bardot, Glen Campbell, Elvis Presley och, vilket hörs mest av alla, Mama Cass, från The Mamas & The Papas.

Sarah Klang fick många att tappa hakan när hon i På spåret i början av januari tolkade klassikern Sunny.

Det hade varit väntat om hennes debutalbum varit ett styrkeprov för hennes röst men saknat riktigt stora låtar. Men det här är färdigt. Samtliga sånger, som hon skrivit själv tillsammans med sin producent Kevin Andersson, låter som de hittats i en dammig koffert på vinden. Berättelser som hon skrivit till sig själv i ett tidigare liv.

 

Imperial State ElectricAnywhere loud
(Psychout/Sound Pollution)

4 poäng

Dubbla livealbum. Inom rockmusiken har det formatet en särskild ställning som en både utskälld och helig genre.

Trötta artister på 1970- och 1980-talen som hade skatteskulder eller vill bli fria från kontrakt släppte alltid dubbla livealbum. Samtidigt fanns det en säregen magi att som fan sitta där på heltäckningsmattan med utvikbart konvolut och låtsas att man var en del av publiken.

I några fall har artisters dubbla livealbum överträffat deras studioalbum. Jag är uppväxt med applåderna från Deep Purples Made in Japan, Thin Lizzys Live and dangerous och Blue Öyster Cults On your feet or on your knees.

Det mest framgångsrika dubbla livealbum genom alla tider är Alive! med Kiss från 1975. Ett album som inte bara musikaliskt utan rent konceptuellt och marknadsföringsmässigt är ett mästerverk.

Björn Skifs - 50 år med feeling

Kiss hade vid utgivningen tre måttligt framgångsrika album bakom sig. Syftet var att ignorera detta faktum och i stället framställa sig som ett av världens största band. Nästan allt förbättrades efteråt i studio, det enda man behöll var Peter Criss trumspel. Varje spår brinner som nyårsraketer.

Ett annat livealbum som precis som Alive inspirerat generationer av framtida punkare och hårdrockare är It’s alive med Ramones, inspelat på nyårsafton 1977 på Rainbow i London, en natt då publiken kastade upp de tio första bänkraderna på scen. Tempot är surrealistiskt. Trots en sammanlagd speltid på 53:49 hinner Ramones spela 28 låtar.

För Nicke Andersson är Alive! med Kiss och It’s alive med Ramones grundbultarna till hela hans musikaliska liv, manifesterat genom grupperna Hellacopters och Imperial State Electric.

Nu har han gjort sin egen motsvarighet, självklart utgiven som utvikbart vinylalbum. Det är oklart var någonstans Anywhere loud är inspelat – kanske har Nicke Andersson i likhet Kiss betraktat live som ett konceptuellt begrepp – med det låter precis som det ska göra: förtätat, förbättrat, förbannat inspirerat. Höjdpunkten nås i en cover av en obskyr låt av det belgiska tonårspunkbandet The Kids vars titel också sammanfattar Nick Anderssons budskap till världen, ”This is rock’n’roll”.

 

Janice
Fallin’ up
(Sony)

4 poäng

Det finns olika sätt att öppna ett album. Få har gjort det snyggare än 23-åriga albumdebutanten Janice Kavander. Hennes genre är suggestiv och mörk soul och pop, med texter på engelska, men albumet inleds med ett talat intro på svenska där hon summerar sitt liv och förklarar albumtiteln.

”Så vänder det en dag. Var det för att jag hittade mig själv, för hur hittar man sig själv? Hur vet man vem man är? Mamma vi ska inte gråta mer. Nicole, Jonathan, Serge, Anita – vi ska leva våra liv. Vi lever våra liv. Jag faller inte längre. I’m fallin’ up

Natalie Prass – funkigare och lekfullare

Jag såg Janice uppträda en sen kväll på en klubb under en branschfestival i Oslo förra vintern. Hon strålade redan där som en stjärna, men det var glest med folk. Den enda person som stod längst fram vid scenkanten och hejade hela konserten var hennes kompis Sabina Ddumba. Båda har varit med i Tensta Gospel Choir.

Janice bearbetar mörker genom musik, förvandlar inre kaos till förlösande elektriska stormar. Resultatet av två års tålmodigt låtskrivande märks. Albumet avslutas med en keyboardhymn värdig Elton John där Janice förkunnar att hon är ”Queen of fucking everything”.

 

Om betyg och urval
Varje vecka släpps ett 100-tal album. Av dessa väljer jag ut tre eller fyra. Bland de bortvalda finns många med betygen 1 och 2, men respons från er läsare visar entydigt vad ni vill att jag ska hjälpa till med: rensa, sortera och välja ut det bästa. Därav är betygen oftast höga.