Di Weekend GRADVALL

Khruangbin – perfekt sommarsound

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Amy Harris / INVISION / TT

Med sina globala influenser skapar Khruangbin en ny sorts världsmusik, skriver Jan Gradvall. Han har också lyssnat på Raconteurs och Madonna.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Khruangbin

Con todo el mundo (Dead Oceans)

4 poäng

Vad gör Virgil Abloh? Hans vägval är mode­världens kompass.

I mars 2018 blev 38-årige Virgil Abloh (född i USA, föräldrar från Ghana) den första svarta person att bli kreativ chef på ett av Paris modehus, Louis Vuitton. Där förnyar han nu det anrika märkets herrmodelinje. Han driver också sitt eget märke, Milano-baserade Off-White, och har samarbetat med Ikea och Nike. Time Magazine har med Virgil Abloh på sin lista ”100 most influential ­people in the world”.

I ett reportage i New Yorker om ­Virgil Abloh rapporterades om hur han i vintras i sitt extremt späckade schema flög till Stockholm enbart för att se en konsert på nedläggnings­hotade Debaser Strand. Bandet var Khruangbin, en trio som spelar instrumentalmusik. Virgil Abloh sa till reportern om sin resa: ”Det var värt det”.

Khruangbin ser ut som om de klivit ut från ett skivomslag från Bangkoks scen med psykedelisk 1960-talsmusik, men kommer i själva verket från ­Texas. Bandet hittade sin stil och sitt sound när de bilade runt i Texas och lyssnade på kassetter med thaipop från 1960- och 1970-talen uppblandat med soul och dubreggae. Basisten Laura Lee har mexikanska rötter. Hennes farfar ­brukade frågade ­henne: ”Cómo me ­quieres?” (”Hur mycket älskar du mig?”). Det enda svar han accepterade var ”Con todo del ­mundo” (Med hela världen), vilket blivit titeln på gruppens andra album.

Med sina globala influenser skapar Khruangbin en ny sorts världsmusik, atmos­färisk och helande, till 95 procent instru­mental, syresatt med ordlöst nynnande, som blir den perfekta musiken för sommar­kvällar.

I en värld som ter sig alltmer hotfull och osäker blir man lugn och opti­mistisk av höra Khruangbin segla på molnen.

Kors, vilken röst!

Raconteurs

Help us stranger (Third Man Records/Pias)

4 poäng

Bortom 10  000-timmarsregeln, teorin om att det krävs 10 000 timmars ­övning för att bli bra på ­något, finns 30 000-timmars­regeln. Förkovran har nått sådan fulländning att varje penseldrag, stycke eller musi­kaliskt stycke blir värd att bevara. Jack ­White har nått dit. Hans gitarriff har nått samma nivå som Matisses collage och Joan Didions meningsbyggnad.

Madonna

Laleh låter bäst på svenska

Madame X (Interscope)

3 poäng

Streamingvärlden uppfattas som hotfull av artister fostrade på 1900-­talet. Men det går lika gärna att vända svårigheten till sin fördel. När försäljning av musik i princip upphört, och intäkter kommer från liveframträdanden och merchandise, behöver man inte längre släppa album med bak­tanken att det ska sälja. För artister med en lång historia har heller inte det senaste ­albumet någon som helst betydelse för biljettförsäljningen.

Madonnas tre senaste album – Hard ­candy (2008), MDNA (2012) och Rebel heart (2015)– har varit hennes minst ­lyckade. Musiken har låtit präglad av marknadsundersökningar, krystade försök att hänga med sin tid. Madame X är är den ­totala motsatsen, underbart excentriskt. En musikalisk hyllning till ­hennes nya hemstad ­Lissabon. Ett album som saknar hitlåtar men ­låter förlöst av insikten att Madonna i dag, precis som Neil Young eller Bob ­Dylan, inte behöver göra musik för någon annan än sig själv.