Di Weekend GRADVALL

Kane Brown – äkta country

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Kate Brown.

Jason Kempin

Kane Brown framför sina countrylåtar med en auktoritet som för tankarna till sjulitershattar som George Strait. Det skriver Jan Gradvall, som också har lyssnat på nya album av Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetet och Anderson Paak.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Kane Brown

Experiment (RCA Nashville)

3 poäng

Rösten verkar komma från en cowboy, en präriedammig nomad, inte en dag yngre än Zeb Macahan. Sadelformad gångstil. En fårad man som spottar ut tuggtobaken i den ­öppna ­elden, gurglar bort arbetsdagens damm med bourbon och börjar sedan sjunga ballader om hjärta och smärta.

Första gången man ser en bild på Kane Brown gnuggar man sig därför i ögonen.

Nej, detta är inte Luke Macahans farbror. Sångaren är ung. Han är full av tatu­eringar och – centralt i denna historia – han är brunhyad. Pappan är svart.

Om man vill förstå hur rasism funge­rar och yttrar sig ska man lyssna på Kane Brown.

Förrförra veckan blev Kane Brown, med sin låt Lose it, den artist som slutligen lyckades peta ned Meant to be med Florida Georgia Line och Bebe Rexha från den amerikanska countrylistans första plats. Meant to be hade då legat etta i 50 (!) veckor.

I fjol blev 25-årige Kane Brown den första artist någonsin som samtidigt toppade Billboards fem olika countrylistor.

Ändå fick han inte en enda nomi­nering vid Country Music Awards. Varför?

Enligt countryetablisse­manget i Nashville beror det på att Kane Brown inte är ”riktig country”. Vad som ­menas med detta är både dunkelt och glasklart. Att läsa recen­sioner på sajter som Saving­CountryMusic.com är intressant och skrämmande.

Jo, det går absolut att hävda att mycket av det som i dag kallas för ­country egentligen inte är country. ­Modern country väver in influenser från rock, soul, hiphop, dansmusik. Just super­hiten Meant to be är en poplåt sjungen av en albansk dansmusik­drottning.

Men Kane Brown är countrytraditionalist. Förutom den urtypiska country­rösten är detta album tonsatt med ­banjo, fiol, mandolin, dobro och slidegitarr. Hans låtar är inte originella, men trovärdiga. Han framför dem med en auktoritet som för tankarna till sjulitershattar som George Strait.

Den enda orsaken till att han inte erkänns som riktig country: hudfärgen. Det har funnits ­svarta countryartister förr – Charley Pride, Darius ­Rucker – men de är och förblir enstaka undantag.

Kane Browns pappa har suttit i ­fängelse sedan 1996. Kane var då 3 år. För tre år sedan jobbade Kane Brown på ­FedEx. Han försökte bli militär, men armén nekade honom inträde på grund av hans tatueringar på händer och nacken.

Hans livlina blev i stället musiken.

Kajsa Grytt borrar sig genom huden

Cecilia Nordlund & Fullmånen från helvetet

Åska & blod (Cecilia Nordlund Musik & Film)

4 poäng

Det kan ta tid att hitta hem. Efter en tio år lång karriär med texter på engelska spelade Frida Hyvönen för två år sedan in mästerverket Kvinnor och barn. Albumet blev en fördjupning av hennes uttryck. De svenska texterna innehöll rikare och mer komplexa berättelser än de flesta romaner och diktsamlingar.

Åska & blod är Cecilia Nordlunds motsvarighet till Frida Hyvönens Kvinnor och barn. Efter en 25 år lång karriär med massor av projekt och band, bland dem Souls som spelade in med Nirvana-producenten Steve Albini, har Cecilia Nordlund hittat lugnare och djupare uttryck för sitt ska­pande. En plats där hon borde kasta ankar i många år. Kompbandet heter Fullmånen från helvetet och låter precis så. Musikerna Åsa Gjerstad (cello), Lotta Wenglén (slagverk), Julia Giertz (oljud) och Christina Svärdström (cello) bygger upp låtar på ett sätt som för tankarna till Joy Division.

Cecilia Nordlund skriver med precision och ilska. Strofer från Karin Boye, vackra som snöflingor, varvas med rader som ”Vi är era morsors fittor, vi är objekten ni runkar till”. Låten heter Kuken och mynnar ut i frågan: ”Var i kuken sitter upplysningen?”

Albumet är ett stort svenskt konstverk fullt av åska och blod.

Lyckliga timmen med Kacey Musgraves

Anderson Paak

Oxnard (Aftermath)

2 poäng

Årets största besvikelse. Live är en Anderson Paak en artist som bubblar över av musikalitet på ett sätt som – nästan – för tankarna till Prince. Han springer mellan sitt trum­set och sångmikrofonen, kommunicerar oavbrutet med publiken, och lämnar inte en död sekund på scen. I en studio, där­emot, kan den sortens översvämmande ­musikalitet bli ett problem. Oxnard saknar skärpan och riktningen från ­Anderson Paaks två föregångare i en Kalifornien-trilogi. Det finns pärlor här (Saviers road, Tints), men genomgående har så kallad feeling prioriterats, något som påminner om varför det är dags att införa funk­förbud på musikhögskolor.