Di Weekend GRADVALL

Juice WRLD – halvfärdigt, uppriktigt, storslaget

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Juice Wrld.

Jan Gradvall hyllar Death race for love, - ett nytt album av rapparen Juice WRLD. Han har också lyssnat på These New Puritans och Lisa Miskovsky
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Juice WRLD

Death race for love (Interscope)

4 poäng

De galet stora förskotten är tillbaka. Är det ett tecken på att musikbranschen nu slutligen återhämtat sig efter den stora krisen vid millennieskiftet? Eller är det ett ­tecken på att en ny kris väntar runt hörnet?

I mars 2018 kontrakterade skivbolaget Interscope en 19-årig rappare från Chicago för 27 miljoner kronor.

Interscope tyckte man gjorde en bra deal med Juice WRLD, trots att han vid signeringen ännu aldrig ­genomfört en konsert. Samma vecka kontrakterade Warner Bros den 17-­årige rapparen Lil Pump från Miami med ett förskott på 73 miljoner kronor.

Juice WRLD och Lil Pump är typ­exempel på den sortens artister som i dag spelas mest av alla på streamingtjänster. Unga tatuerade rappare som skildrar hur det är att vara ung, för­virrad, deprimerad, men ändå hungrig på livet.

Skivbolagschefer har varit lika oförberedda på denna utveckling som alla andra – regelboken för hur en hit låter har rivits sönder – och skriver nu kontrakt med alla tonårsrappare som ­dyker upp på Soundcloud (som funge­rar som ett växthus för denna våg) för att inte bli anklagade av sina aktie­ägare att missa tåget.

Dessa rappare hämtar sin inspiration från självdestruktiva rockartister som Kurt Cobain samt band inom ­genrerna emo och screamo, utväxter från punkträdet. Emo och dess kusin screamo känns igen av skrikande ­sångare som vittnar om psykisk ohälsa, samtidigt som melodierna är anmärk­ningsvärt tydliga, nästan radiovänliga.

På samma sätt kombinerar Juice WRLD och Lil Pump mörka texter och förvridna produktioner med omedelbara melo­dier. Båda sjunger mer än de rappar.

Juice WRLD heter egentligen Jarad Higgins. Hans artistnamn uttalas ­Juice World och anspelar på dramafilmen Juice där rapparen Tupac ”2Pac” Shakur ”äger världen” i huvud­rollen.

Med sin största låt Lucid dreams har han skapat en modern klassiker. Den har legat på Billboard Top 100 i snart ett år och har passerat ­miljardvallen i antal spelningar på streamingtjänster. När Alicia Keys på årets Grammy­gala framförde ett pianomedley med ­låtar hon önskade att hon själv hade skrivit valde hon bland annat ­Uforgettable av Nat King Cole, Killing me softly av ­Roberta Flack, Doo-wop av Lauryn Hill och Lucid dreams av ­Juice WRLD.

Att melodislingan i Lucid dreams samplats från Stings Shape of my heart har gjort att Polarpristagaren sannolikt kunnat addera en nolla till sin års­inkomst för 2018.

På sitt nya album visar Juice WRLD att han faktiskt kanske kan vara värd sitt förskott.

Artister som Post ­Malone och Juice WRLD sågas av den äldre hiphopgeneration för att de skriver finesslösa texter och för poppiga låtar, men det är sannolikt exakt det som är förklaringen till deras storhet.

Låtarna är som textmeddelanden, hastigt och okonstnärligt formulerade, vilket förstärker intrycket av upp­riktighet. Det halvfärdiga intrycket är en del av grejen. I en samtid besatt av ­reality hoppar dessa rappare över den färdiga filmen och ger i stället ut ­motsvarigheten till The making of-dokumentären.

Lykke Li gör trap till pop

These New Puritans

Inside the rose (Infectious Music)

4 poäng

När Apple lanserade musikspelaren Ipod år 2001 inleddes en epok med genrelöst lyssnande som fortfarande pågår. Bärbara mp3-spelare och därefter mobiltelefoner har gjort det möjligt att i byxfickan bära med sig musik från alla världsdelar, alla ­århundraden. Att på samma spellista ha psykedelisk pop, kammarmusik från 1600-talet och filmmusik är inte konstigt.

Tvillingarna Jack och George Barnett som utgör stommen i bandet These New Puritans är barn av denna tid. (George är också fotomodell för Dior och Yves Saint Laurent.) Huvudinstrumenten är slagverk, i synnerhet vibrafon, och intrikata stråk­arrangemang. Ibland låter These New ­Puritans som om en hiphopproducent fått remixa peruk-vit rokokomusik. De tre ­album som These New Puritans släppt 2008, 2010 och 2013 har gjort dem till ett av mina favo­ritband. Nya albumet fort­sätter denna resa. Vackert, majestätiskt, oavbrutet över­raskande.

Earl Sweatshirt laddar varje sekund

Lisa Miskovsky

Home ep (Despotz Records)

4 poäng

Lisa Miskovsky är musikens Lindsey Vonn eller Jamie Anderson. Vid genombrottet kändes Lisa Miskovsky från Umeälvens mynning som en alpin stjärna som just stampat av sig snön. Hon både såg ut så och lät så. Därefter följde en lång resa där Lisa Miskovsky blev en bred svensk artist; kanske mer mångsidig men mindre tydlig och originell.

På nya EP:n har hon återvänt till ursprunget, till energin och omedelbarheten. Inspi­rerad av Umeås lokala musikscen gör hon åter ­musik som känns mer utomhus än inomhus. Med åldern har Lisa Miskovskys röst också utvecklats, i dag sjunger hon bättre än någonsin.