Di Weekend GRADVALL

John Foxx – underbart excentrisk

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

John Foxx spelade iin 1980-talets första synthesizeralbum.

Ett kliniskt synthesizermästerverk. Det skriver Jan Gradvall om John Foxx album Metzmatic som nu återutges. Han har också lyssnat på Creep Show och Chris Carter, musik i John Foxx spår.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

John Foxx

Metamatic (Metamatic)

Betyg: 4

RECENSION. I över hundra år talade man om 1980-talet som det avlägsna decennium då framtiden skulle börja.

Inom science fiction gavs 1980-talet ett futuristiskt skimmer, lika lockande som hotfullt. När George Orwell efter andra världskriget satte sig och skrev sin dystopiska framtidsskildring 1984, så var det ingen tillfällighet att han valde att låta den utspela sig 1980-talet.

När det verkliga 1980-talet slutligen närmade sig hände också något med musiken.

Synthesizers hade funnits länge, men under 1970-talets två sista år blev synthesizers och även trummaskiner så billiga att vem som helst kunde köpa dem.

I England bildades synthband som Human League och Cabaret Voltaire. Daniel Miller startade skivbolaget Mute. Musiken var inspirerad av övergivna industrier, motorstopp under viadukter och science fiction-författaren J G Ballard som suddade ut gränsen mellan samtid och framtid.

I samma generation ingick John Foxx, frontfigur i Ultravox, ett av de mest komplexa och musikaliskt ambitiösa punkbanden. Efter att ha blivit sjuk av allt turnerade hoppade John Foxx av bandet efter tre album.

Kommersiellt var det fel beslut. Ultravox tog in en ny sångare, Midge Ure, och spelade in albumet och låten Vienna, bandets stora genombrott.

Men John Foxx hade andra ambitioner. Med soloalbumet Metamaic spelade han 1979 in ett kliniskt synthesizermästerverk som nu återutges i deluxeutgåva med förbättrat ljud.

I en text om tillkomsten av Metamatic, publicerad i utmärkta tidningen Electronic Sound, listar John Foxx elva regler han bestämde inför inspelningen. Reglerna påminner om något som alla slags kreatörer kan lära sig något av: begränsningar kan vara mer förlösande än full frihet.

- Endast åtta spår på albumet.

- Inga ackord.

- En huvudsynthesizer, ARP Odyssey. Plus en stråkmaskin och en lånad Minimoog.

- I mixen, sträva efter att endast ett instrument hörs åt gången. (En lektion Foxx lärt sig från dub reggae.)

- Radikal stereo. Antingen höger eller vänster högtalare, inget däremellan.

- Syntharna måste låta som sig själva, inget imiterande av riktiga instrument.

- Alla huvudmelodier på ARP Odyssey, spelat som Leonard Bernstein.

- Inga influenser och strukturer från blues, inga amerikanska klichéer.

- Endast trummaskin, inga cymbaler eller slagverk. (Foxx gillade särskilt Roland CR-78, en trummaskin skapad av ”en japan som inte dansade”).

- Alla texter måste ha urbana teman.

Personlig Molly Sandén växer

- Ingen känslomässig sång. ”Det ska kännas som en dokumentär, allting filmat i närbild”.

Albumet spelas in 1979 men gavs ut först i januari 1980 och blev därmed 1980-talets första synthesizeralbum.

Resultatet låter fortfarande underbart excentriskt. Musikalisk kyla kan värma mer än värme.

Creep Show

Mr Dynamite (Bella Union)

Betyg: 4

Chris Carter

Chris Carter’s chemistry lessons: Volume one

(Mute)

Betyg: 4

Seinabo Sey – tidlös urgospel

Hur låter genren synthesizermusik i dag 40 år efter John Foxx solodebut och regelverk? Svar: Påfallande trogen hans idéer.

Tidningen Electronic Sound listar John Foxx Metamatic som 2018 års bästa återutgivning. Som bästa nyinspelade album toppas listan av två album gjorda av musiker med rötter i den gamla tiden.

De bästa synthbanden i övergången mellan 1970-tal och 1980-tal kom från stålstaden Sheffield: Human League, Heaven 17, Clock DVA, Vice Versa (förlagan till ABC) och inte minst Cabaret Voltaire.

Stephen Mallinder från Cabaret Voltarie är i dag med i Wrangler, en trio som börjat samarbeta med John Grant (amerikansk singer-songwriter) och spelat in ett regeltroget synthesizeralbum – mycket blipp, mycket blopp – under gruppnamnet Creep Show. John Grant är ingen turist i genren, han förstår dess europeiska kyla.

Chris Carter var den som hade huvudansvaret för synthesizers i legendariska gruppen Throbbing Gristle. På sitt första soloalbum på 19 år låter han nyförälskad i synthesizerns begränsningar. Låttitlar som Lab test och Post industrial kunde inte vara mer genretypiska.