Di Weekend GRADVALL

»Japanska spelundret – mer än verklighetsflykt«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Cardfight!! Vanguard.

Skillnaden mellan sagor och verklighet blir flytande. Det är inte konstigt att många älskar de japanska spelvärldarna, skriver Jan Gradvall i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Tokyo, världens största storstadsregion. Totalt 38 miljoner invånare enligt FN:s senaste beräkningar.

Att ta tåget in från flygplatsen Narita och sedan kliva av vid Shinjuku, en station där fler människor passerar dagligen än på någon annan tågstation i världen, är en attack på alla ens sinnen. All rörelse, alla ljud, alla dessa människor.

Var ska man titta? Var ska man inte titta? Hur skulle man orka att leva i detta dagligen? Svar: genom att göra det som Tokyoborna gjort i decennier och som de senaste åren även blivit en del av västerländsk kultur.

Att inte försöka ta in allt. Att i stället titta ned och finna ett lugn genom att begrunda något som man håller i sina händer.

Att i kollektivtrafiken ha blicken riktad mot sin smartphone är ett nytt fenomen i svenska och västerländska städer. Ingen gjorde det för tio år sedan – Iphone lanserades i Sverige i juli 2009.

Men i Tokyo har man länge skärmat av på likande sätt. Inte nödvändigtvis med en smartphone i handen utan med olika tekniska apparater och även tidningar som gör att man kan sjunka in i den unikt japanska kultur som är en fusion av anime (tecknade filmer), manga (tecknade serier) och spel som är mycket mer än spel.

Att säga att man flyr verkligheten på detta sätt känns förminskade. Snarare handlar det om ett sätt att spara på hjärnans batteritid genom att söka sig till parallella och mer hanterliga världar.

Världar där fantastiska saker utspelar sig. Världar skapade av outsiders för outsiders.

Tillsammans med min son tar jag tunnelbanan till stadsdelen Nakano.

Adressen vi har fått leder till en skyskrapa. Det är olika företag på alla våningar. På andra våningen ligger Bushiroad, ett företag med 300 anställda som tillverkar min sons favoritspel, Cardfight!! Vanguard.

För att förstå komplexiteten i japanska spel kan man börja med Pokémon. För många vuxna är Pokémon liktydigt med appen Pokémon Go, utvecklad i USA, som dominerade hela sommaren i fjol.

Men Pokémon har funnits i 21 år. Alla svenska barn födda på 2000-talet har växt upp med Pokémon och japansk kultur.

Länge var det amerikansk kultur som dominerande. Efter att amerikanska soldater i andra världskrigets slutskede gick runt i Europas ruiner och delade ut tuggummin till barn, följde en 50 år lång amerikansk dominans vad det gäller ung kultur. Stålmannen, Elvis Presley, Marilyn Monroe, Kalle Anka.

Men i dag är amerikaner som Musse Pigg akterseglade av söta små japanska monster.

Pokémon fyller 20 år – firar med två nya spel

Logotypen för den japanska animeringsstudion Studio Ghibli, vars filmer kan jämföras med Astrid Lindgren och har Totoro som symbol, är förmodligen mer igenkänd av dagens barn än Walt Disneys dito.

Pokémon-skaparen Satoshi Tajiri, född 1965, har diagnosen Asperger. När han var barn samlade han på insekter.

Men när staden växte försvann ängarna i Tokyos förorter där han lekte. Insekterna ersattes av betong. Tajiri skapade därför Pokémon som ett sätt för dagens asfaltsbarn att kunna samla på fascinerande små varelser, precis som han själv gjorde.

Efter Pokémon har det sedan skapats många andra liknande världar som innefattar animé, manga och spelkort. Det nästan lika populära Yu-Gi-Oh! handlar om en mobbad pojke. Cardfight!! Vanguard handlar om en pojke, tystlåten och nervös i skolan, som lever genom sina spelkort.

I spelandet finns likheter med schack. Pjäserna/spelkorten som läggs ut på spelplanen har olika förmågor, fast med den skillnaden att man i detta fall har möjlighet att välja ut vilka pjäser/spelkort man ställer upp med.

Samtidigt finns det också element av rent samlande över dessa kortspel. Många nöjer sig med att sätta in i pärmar och byta med varandra.

Intensivt spelande i studiesyfte pågår även uppe på kontoret på Cardfight!! Vanguard. Företaget omsätter över 200 miljoner kronor. Fotografering är förbjuden av konkurrensskäl.

Efter månader av mailväxlingar har jag bokat en intervju med nuvarande producenten för Cardfight!! Vanguard, en ung man med popstjärnefrisyr som heter Takashi Akiyama. Han kan ingen engelska. En tolk är med och översätter.

Vi frågar varför just Japan har blivit det land som är bäst på att skapa denna typ av spelvärldar. Takashi Akiyama pratar en stund. I ett ögonblick av Lost in translation-frustration översätter tolken det kort och krasst med: För att vi anstränger oss mer.

Samtidigt är det sant. Spel har låg status i västerlandet men är i Japan en viktig del av kulturen.

Jëlly – årets starkaste debut

Shintoismen, som praktiseras av 50 procent av alla japaner, bygger på en tro på krafter och energier i naturen. Denna tro på andeväsen genomsyrar både Studio Ghibli-filmerna samt Pokémon och Cardfight!! Vanguard.

Skillnaden mellan sagor och verklighet blir flytande. Det är inte så konstigt att många som har svårt att hantera vardagen älskar dessa världar.

Gradvalls val

Bok. Rob Sheffield, Dreaming the Beatles:The love story of one band and the whole world (Dey St). Det Beatles som fanns i verkligheten 1960-1970 var stort. Men det Beatles som därefter uppstod i våra huvuden är ännu större, ännu intressantare. Skriven av världens minst tråkiga musikjournalist.

Samling. Boombox 2: Early independent hip hop, electro and disco rap 1979-1983 (Soul Jazz). Ingen kulturyttring har påverkat populärkulturen så mycket de senaste 40 åren som hiphop. Dokument över begynnelsen, en samling som dammar av obskyra maxisinglar som få har hört.

Trailer. The Black Panther. Första trailern ute till Marvels nästa storfilm med premiär i februari 2018. Så lovande att kräsna Marvel-fans jublar. Ludwig Göransson från Linköping har gjort soundtrack till filmen, det största uppdrag en svensk kompositör fått. Filmbudget på över en miljard kronor.