Di Weekend GRADVALL

Jan Gradvall: »Sitcom har påverkat min kärlek till språk och livet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

KULTSERIE. Cheers med Ted Danson.

Foto: TT

”När vi träffades tillbringade vi kvällarna hemma i min etta och kollade på avsnitt av Skål!”
Det skriver Jan Gradvall i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Vad händer egentligen när vi dör? Hamnar vi någon annanstans? Finns det en himmel och ett helvete?

När facit slutligen presenteras om vad som händer i livet efter detta, så visar det sig att hinduer hade rätt om en del. Muslimer hade rätt om en del. Judar, kristna, buddhister – alla hade rätt om en del.

Faktum är att varje religion gissade rätt på endast omkring 5 procent.

Den enda som kom någorlunda nära var Doug Forcett, en flummare som levde i Calgary på 1970-talet. En kväll när de var höga på svampar frågade Dougs bäste vän, ”Vad händer efter vi dör?”. Doug slängde ur sig en lång monolog som förbluffande nog visade sig vara rätt till över 90 procent.

För vad som händer i nästa fas i universums existens är följande: vi kommer till två olika platser. Det finns ingen himmel och inget helvete, men det finns ett bra ställe och ett dåligt ställe, The Good Place och The Bad Place.

Detta är upplägget för The Good Place, den mest originella och välskrivna sitcom jag sett på många år.

Första avsnittet börjar med att en kvinna i 30-årsåldern öppnar ögonen efter en olycka. Hon heter Eleanor och befinner sig i expeditionen för The Good Place. Hon frågar vad som hänt och får reda på att hon dött i en kundvagnskrasch utanför ett köpcentrum. Hennes svar: ”Cool”.

Kvinnan spelas av Kristen Bell, självlysande komedienn känd från serien Veronica Mars. Föreståndaren spelas av Ted Danson, 70, den kanske främsta och mest rutinerade sitcomskådespelaren i historien, känd från Skål! (1982–1993) och Simma lugnt, Larry.

Twisten i The Good Place är att det dock har skett ett misstag. Den extremt själviska Eleanor skulle egentligen ha hamnat i The Bad Place och måste nu ägna hela sin tillvaro åt att dölja förväxlingen av identiteter.

The Bad Place är en fruktansvärd plats. Människor torteras i all evighet på de mest raffinerade sätt. Den enda musik som finns att lyssna i The Bad Place på är Eagles-låtar i liveversioner.

Samtidigt är det något skumt med The Good Place. Det finns lite för många ställen som serverar frozen yoghurt.

För att dölja sina dåliga sidor, för att förstå vad godhet och givmildhet är för någonting, tar Eleanor lektioner i filosofi av sin utsedda själsfrände, Chidi Anagonye, en akademiker från Senegal, vars namn hon inte lär sig; hon fixar inte ens Senegal.

När världens minst tråkiga tv-skribent, Rob Sheffield, rankade 2017 års bästa tv-serier satte han The Good Place på fjärde plats, före serier som Stranger things 2 och dokumentärmästerverket The Vietnam War.

I USA visas serien på NBC där andra säsongen just är på väg att avslutas. Den första säsongen har nått Netflix i Sverige.

Serien är skapad av Michael Schur som gjorde amerikanska versionen av The Office och Parks and recreation.

The Good Place blir som en filosofilektion. Dialogen är diamantslipad. De 22 minuter långa avsnitten är fulla av citat från Aristoteles, Sokrates och Kant.

När jag började se The Good Place dagarna efter nyår – jag var sjuk, såg ett avsnitt och insåg plötsligt att jag slukat 13 – insåg jag hur mycket sitcoms påverkat min kärlek till språk, formuleringskonst och, faktiskt, mitt liv.

Begreppet sitcom är en förkortning av situationskomedier. Ett komediformat, ursprungligen utvecklad för radio, som kretsar kring återkommande karaktär i någon slags fast miljö: hus, lägenheter, barer.

Det stora genombrottet kom med I love, Lucy som var den största tv-serien i världen på 1950-talet. Ett av 2018 års stora jubileum i populärkulturen är att det i maj är 20 år sedan sista avsnittet av Seinfeld, den kanske främst sitcomen av dem alla i konkurrens med Skål!, Vänner, Frasier och 30 Rock.

Om två veckor firar jag och min fru Pia 25-årsjubileum. Den finaste kärleksförklaring jag fått är när hon sa: ”Det var du som lärde mig att tycka om Skål”.

Pia växte upp i en miljö där amerikansk populärkultur ansågs lika skadlig och nedbrytande som socker. För mig har det tvärtom varit en livlina.

När vi träffades tillbringade vi kvällarna hemma i min etta och kollade på avsnitt av Skål! som jag bandat från olika kanaler på vhs-kassetter.

Skål! var en serie om livet på en bar i Boston som i grunden handlar om längtan efter kärlek och konsten att hantera ensamhet.

I och med att vi förmodligen betade av samtliga 275 Skål!-avsnitt var huvudrollsinnehavaren Ted Dansons röst lika vanlig i lägenheten som våra egna röster.

Jag var rädd att den sortens nörderi skulle skrämma bort henne. Men det gick bra. Det har gått bra i 25 år.

 

GRADVALLS TRE VAL

  1. Bok. Sara Danius, Om Bob Dylan (Svenska Akademien). En liten vacker skrift på drygt 100 sidor som kastar kilometerlånga käglor av strålkastarljus in i det mörker som var den svenska Dylandebatten. Danius dyrkar upp Dylans värld och berättar allt som hände bakom kulisserna
  2. Tv. Hard sun, SVT, söndagar. Ännu en brittisk dramaserie som inspirerats av en Bowie-låt. Först Life on Mars. Nu en stenhård och splatterblodig snutserie som utgår från domedagsrefrängen i Five years: jorden går under om fem år. Skapad av Neil Cross (Luther).
  3. Hyrfilm. Baby Driver. Actionbagatell som vinner på charm, lekfullhet och superbt soundtrack. Precis som i Guardians of the galaxy ingår kassettband i handlingen. Scener förgylls av bland annat The Damned, T Rex och – klappa med trätofflorna – holländska Golden Earring och Focus.