Di Weekend GRADVALL

James Brown hade behövts på S:t Lars i Linköping

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

James Brown.

Vidar Ruud

Ekonomisk linje kändes aldrig rätt för Jan Gradvall. Gymnasieutbildningen hade tjänat på mindre debet och kredit - och mer James Brown.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Slutligen har jag insett varför det var ett misstag av mig att välja ekonomisk linje i gymnasiet.

Jag fick till slut min vita studentmössa, men som elev var jag medioker. Det blev inte bättre av att jag hade valt kameral gren, med inriktning på debet och kredit.

Men det var inte ämnet som var fel. Det var undervisningen eller snarare inställningen till undervisningen.

Om vår lärare i företagsekonomi i stället hade varit lika passionerad över sifferkolumner som James Brown – briljant både på ekonomi och funk – hade allting blivit annorlunda.

När jag i dag har fått frågan om varför jag valde ekonomisk linje har jag inte kunnat svara. Borde inte jag, med tanke på mitt framtida yrke, i stället ha valt till exempel humanistisk linje?

FAKTA
Gradvalls favoriter:

AKTIVISM. Selena Gomez, Instagram. Popstjärna med 179 miljoner följare på Instagram omprövar sin roll som influencer. Selena Gomez överlåter sitt konto till svarta profiler som berättar om och undervisar om rasism och amerikansk historia.

DOKUMENTÄR. Cracked up: The Darrell Hammond story. En av Amerikas främsta imitatörer, känd för att ha spelat Bill Clinton i ett otal Saturday night live, öppnar upp om det barndomstrauma (för vidrigt för att återge i ord) som präglat hela hans liv.

BOK. Johan Hilton, Vi är Orlando (Natur & Kultur). Genom att intervjua alla som befann sig på en nattklubb i Florida en sommarkväll 2016 – den dödligaste masskjutningen i USA:s historia – berättar Johan Hilton något större än vad statistik kan visa. Siffror är människor. Boken är ett körverk om död som berättar hur det är att leva.

VISA MER

Det var först när jag läste en essä om Bruce Springsteen av författaren och journalisten Bengt Ohlsson som jag påmindes om den tiden och mitt udda val.

Bengt Ohlsson och jag är födda samma år, 1963. Det visste jag. Men jag visste inte att vi i maj 1981 var på samma konsert med Bruce Spring­steen på Hovet i Stockholm.

I en essä om sin livslånga Springsteenbesatthet skriver Bengt Ohlsson i Dagens Nyheter om den kvällen:

”Jag gick i tvåan på gymnasiet. Treårig ekonomisk linje. Jag var kompakt ointresserad av ekonomi. Men alla var rädda för ungdomsarbetslösheten. Och ekonomisk linje ledde till jobb. Det stod alla SYO-konsulenter på rad och bedyrade. Vilket sorts jobb? Det hade jag ingen riktig kläm på. Kanske något på kontor. Hyfsad lön och möjligheter till ­avancemang.”

Exakt så. Jag känner igen allt som Bengt Ohlsson beskriver, både om Springsteens öppningsnummer den kvällen (en furiös version av Run through the jungle) och hur det var att gå ekonomisk linje i Sverige 1981.

Vi var också rädda för ungdomsarbetslösheten. Vi hade också maskinskrivning på schemat. Med krav på korrekt fingersättning och en skiva över händerna så vi inte skulle tjuvkika.

Trots att jag var ointresserad på lektionerna i företagsekonomi har jag hela mitt resterande liv varit konstant medveten om min ekonomiska situation.

När jag nu läst en bok om en annan musikalisk hjälte, James Brown, som fokuserar just på hans roll som affärsman sluts cirkeln.

Musiken kallades magisk– då blev Prince förolämpad

James Brown (1933–2006) var från 1950-talet och fram 1970-talet den hårdaste arbetande artisten i showbusiness. Ingen liveartist har varit i närheten. Både Bruce Springsteen, Prince och Michael Jackson har skrivit under på det.

Men omständigheterna gjorde att det inte räckte. James Brown kunde aldrig lita på att någon annan tog hand om ekonomin.

Svarta artister fick inte spela på samma klubbar och konserthallar som vita artister. När James Brown reste runt i USA fick han spela på tillställningar som boskapsauktioner.

Precis som majoriteten av alla artister blev han lurad på pengar av arrangörer och litade inte på någon.

Men i slutet av 1960-talet anställde han slutligen en person som ekonomihjälp. En vit, judisk man, Alan Leeds, som var soulnörd och i flera år åkt på alla James Brown-konserter inom bilavstånd från New York.

Alan Leeds har nu skrivit en bok om sina år med James Brown, There was a time (Post Hill Press), en bok som fått klent genomslag, men hyllats i Wall Street Journal, något som nog James Brown hade blivit stolt över.

Alan Leeds skriver väldigt underhållande om sin boss som var lika fokuserad på balansräkningar som att gå ned i spagat på scen 50 veckor om året.

Affärsplanen för James Brown Enterprises löd: spela in hitsinglar, se till att radio spelar dem nonstop, turnera, rid sedan på vågen med inkomster från biljettförsäljningen.

Hans skrik rockhistoriens viktigaste textrader

I och med att James Brown turnerade 50 veckor om året spelades nya singlar in i fyrkanalsstudior on the road. En sådan låt var dunderklassikern Sex Machine. Mycket av den bästa konsten har gjorts med syftet att tjäna pengar.

Företagsledaren James Brown var inte intresserad av HR och personalpolitik. När hans band, the Famous Flames, klagade på sina löner fick de sparken på dagen och ersattes med ett barband från Cincinnatti. Att basisten i det bandet var en viss Bootsy Collins, en av musikhistoriens främsta basister, gjorde att James Brown Enterprises ändå kunde fortsätta rulla på.

Alan Leeds lyckades arbeta med James Brown i ett decennium, vilket är rekord. Efter brytningen med James Brown har Alan Leeds fortsatt arbeta med artister som Prince, D’Angelo och komikern Chris Rock.

Om James Brown varit ett ämne på ekonomisk linje hade jag inte missat en lektion.