Di Weekend GRADVALL

Jag vill själv bestämma hur jag ska titta på svensk film

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Svensk film har helt tappat en generation, eller riskerar att göra det. Det skriver jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det största hotet mot svensk film? Svenska biografer.

Att säga att film är bäst på bio är lika sant och irrelevant som att säga att musik låter bäst genom vinylspelare och stora högtalare.

Ja, vi vet att det är så. Men det är inte så vi lever våra liv. Vad som är styr vår kulturkonsumtion är vad som är mest användar­vänligt.

När jag i dag går omkring och lyssnar på musik genom mobiltelefon med hörlurar är ljudkvaliteten inte perfekt, men den är tillräckligt bra för att jag ska tycka det är okej.

Det finns också andra fördelar som överväger. Inte minst möjligheten att i byxfickan bära med mig nästan all musik som någonsin spelats in.

Men vad det framför allt handlar om: det är jag själv som väljer hur jag vill lyssna på musik.

Det är därför obegripligt att filmbranschen vägrar att låta mig välja hur jag vill se på film.

På uppdrag av Svenska Film­insitutet har det nyligen gjorts en rapport av Fikra om tillståndet i svensk film med rubriken ”En nulägesbeskrivning av hinder och utmaningar för spridning av svensk film”.

Rubriken på rapporten lyder ”Varför når inte svensk film en större publik”? På bilden syns en biosalong.

Redan där har man svaret. I stället för att låta oss filmälskare välja var och när och hur vi vill se vill se på film, håller distributörer fast vid biografer som enda möjligheten.

Filmåret 2019 kan sammanfattas med den ena svenska filmen efter den andra som nått färre biobesökare än vad branschen hade hoppats på.

Nedåtkurvan är inte ny. Svensk film har helt tappat en generation, eller riskerar att göra det.

Exakt hur illa det ligger till går inte avgöra eftersom svensk biostatistik inte längre offentliggörs. I januari 2017 stoppade biografer och distributörer information om ­besökssiffror ­som tidigare varit offentlig.

När Peter Fornstam, vd för Svenska Bio och även ordförande för Sveriges Biografägareförbund, fick frågan om varför av Kulturnytt i P4, svarade han: ”En hel del av den här statistiken är faktiskt ­affärshemlig information, hur många som går på bio i Alingsås, hur många filmer de har sett. Och då kan man ju fråga sig, varför ska vi lämna ut det”.

En annan tolkning av det svaret är att ingen längre går på bio i Alingsås eftersom alla i stället sitter hemma och kollar på Netflix och HBO.

Jag skulle vilja se den svenska filmen 438 dagar, men jag har fort­farande inte hunnit komma i väg till en biograf för att se den. Andra saker, även andra filmer (utländska), har kommit före.

Det var samma sak med Gräns i fjol. Jag missade den när snacket gick och sedan blev det inte av.

Hollywoodjättar halkar efter

Varför kan jag inte få dessa filmer i min dator i samma stund som jag får lust att se dem? Jag skulle gladeligen betala samma summa som för en biobiljett för att ladda hem dem.

Filmkonsumtion har sannolikt aldrig varit större än just nu, tack vare streamingtjänster.

Om en film går att se i hemmet är det miljoner som vill se den. Om det enda alternativet är att komma i väg till en biograf sjunker den siffran till några tiotusen.

Branschen kommer förstås att rada upp en massa ekonomiska argument för att biografer måste fortsätta vara det första fönstret vad det gäller distribution.

Parallellt med denna inställning ser snart svenskar inte längre svensk biofilm men slukar svenska tv-serier.

Star Wars och Jokern motiverar unga svenskar att göra sig besväret att uppsöka en biograf, inte 438 dagar och Gräns, trots att man är öppen att framför datorn se konstnärlig film och tunga dokumentärer.

Det är inte svensk film det är fel på. Det är distributionen av svensk film.

Jämför med om skivbranschen fått styra utvecklingen under det digitala 2000-talet.

Skivbranschen hade aldrig frivilligt släppt ifrån sig den extremt lukra­tiva verksamheten med att tillverka och sälja cd-skivor.

Om skivbranschen hade kunnat bestämma över hur streamingtjänster som Spotify och Apple Music hade utformats, så hade det varit med förbehåll typ: ”Inga nya album”.

Enstaka artister som Taylor Swift och Beyoncé försökte inledningsvis med att bibehålla försäljning av vinyl och cd genom att inte omedelbart göra sin musik på streamingtjänster.

I dag har även de gett upp. ”Kunden har alltid rätt”.

»Därför blev en gammaldags rockballad en monsterhit«

Svensk film agerar efter devisen ”Kunden har alltid fel”.

GRADVALLS VAL:

JULMUSIK. Ane Brun,The first day of ­christmas. Sällan eller aldrig har så många artister i Sverige spelat in jullåtar som inför denna jul. Ane Brun har spelat in den finaste låten av alla. Textraden ”It’s been a ghastly year” flämtar till som ett utbrunnet stearinljus. Vilken hjärt­skärande ballad, vilken magnifik sångare.

POET. Leonard Cohen. Det postuma albumet Thanks for the dance ekar mer av huvudpersonens frånvaro än närvaro. Men alla initiativ att publi­cera sådana här textrader applåderas: ”I was always working steady. But I never called it art. It was just some old convention. Like the horse before the cart.”

PODD. Terrorsyskonen och IS, P3 dokumentär. En mycket värdig vinnare av Stora Journalistpriset i klassen Årets berättare. Berättandet förankras av Karwans Farajs röst. Hans röst-id är unikt, fri från sentimentalitet, präglad av total trovärdighet och respekt för berättelsens huvudpersoner.