Di Weekend GRADVALL

Jag inbillningscyklar till Albanien två dagar i veckan

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

2017 simmade Jan Gradvall till Albanien.

Rickard Hällberg

På 2020-talet cyklar jag för hjärnan. Jag är bara en av tiotusentals svenskar som går på spinningpass. Och att träna för ­hjärnan har nu också blivit en affärsidé. Det skriver Jan Gradvall i en krönika
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Svett är fett som gråter.

Med Paolo Robertos bevingade ord ekande innanför pannbenet växlar jag upp och ökar tempot på cykeln ännu en gång.

Kilometer efter kilometer svischar jag fram. Raksträckor och uppförsbackar avverkas. Det gråtande fettet rinner nedför pannan och ryggen.

Ändå förflyttas jag inte en millimeter under den timme jag cyklar.

Jag är bara en av tiotusentals svenskar som går på spinningpass.

Hösten 2018 skrev jag ett reportage i DI Weekend om hur jag simmade till Albanien. Den fem kilometer långa passagen över öppet hav var kulmen på en veckas simläger och hälsocharter på den grekiska ön Korfu, granne med Albanien.

Det har knappt gått en vecka sedan dess utan att jag fått kommentarer om den texten, frågor om crawlkurser och hur det går med simningen.

Svaret är tyvärr att det går sådär. Att få till simtider i Stockholm under vinterhalvåret, utan total trafikstockning i simbanorna, är inte lätt. För att inte tala om motivationen.

Mitt fokus under denna vinter har i stället varit att inbillningscykla till Albanien ett par dagar i veckan.

Spinning går till så att man sitter runt 40 personer på motionscyklar i ett mörkt rum, samtidigt som en instruktör på cykel säger – eller snarare ropar – vad man ska göra. Allt till tonerna av ­m­usik med hög puls, inte sällan techno.

Eftersom termen spinning är ett registrerat varumärke rubriceras det numera av gymkedjor inte som spinning utan som teamcycling eller något liknande.

Storhetstiden för spinning var på 1990-talet då det var nytt och hett. Jag höll på ett tag då, så pass mycket att jag köpte cykelskor och cykelbyxor.

Men därefter blev de liggande längst inne i garderoben fram till någon gång i höstas.

Skillnaden att gå på spinningpass då och nu är så stor att den speglar en större förändring i synen på välmående.

På 1990-talet kunde ett spinningpass vara som ett aerobicspass. Den som var vältränad och snygg kunde passera som en spinninginstruktör.

När de tre ledorden var fortare, fortare, fortare kunde kadensen vara så extremt hög att en del fick knä­skador. Kadensen är antalet varvtal per minut.

På de spinningpass som jag går på i dag är stämningen helt annorlunda. Medelåldern ligger någonstans runt 60 år. Passen är mer metodiskt strukturerade.

Pulsband finns till alla. Med ett sådant runt bröstet kan man hela tiden följa hur många procent av sin egen maxpuls man är uppe i. Mätarna visas på en stortavla bakom instruktören.

Samtidigt vet ingen vilken mätare som är vems. Det gör att man aldrig får känslan av att man tävlar mot varandra utan tillsammans.

Vill man studera teambuilding på företag är ett spinningpass en ganska bra studie.

Cykling, mission och en revolution

Men vad som framför allt skiljer spinning då och nu är varför man tränar. På 1990-talet och under ett par decennier framåt handlade allt om kroppen.

På 2020-talet cyklar jag för hjärnan.

Läkare som Anders Hansen och Mai-Lis Hellénius har satt i gång en svensk hälsorevolution genom att i böcker, radioprogram, tv-program och föreläsningar gång på gång påpeka sambandet mellan fysisk och mental hälsa.

Den romerske tänkaren Juvenalis sa samma sak redan för 2 000 år ­sedan – ett hälsosamt sinne i en hälsosam kropp – men det krävdes siffror för att vi skulle lyssna på det.

Det går att stimulera hjärnan till att fungera bättre, både genom träning och på elektronisk väg. Elitidrottare har börjat använda neurohacking, elektronisk stimulans av hjärnan, för att prestera bättre.

Att träna för hjärnan har nu också blivit en affärsidé.

Financial Times rapporterar om en ny sorts gym i London som har lika stort fokus på hjärnan som på kroppen. Citybankers betalar gladeligen motsvarande 68 000 kronor för ett tolvveckorsprogram.

Senaste skriet från Silicon Valley inom hjärnträning på gym är glasögon med flytande kristaller genom vilka man kan träna att fånga olika föremål. Det sägs påverka förmågan till snabbt beslutsfattande, eftersom man lär sig förutse var bollen landar.

Ett billigare alternativ är att trampa på.

I en uppförsbacke tänker jag på Johnny G, sydafrikanen som uppfann spinning i slutet av 1980-talet när han flyttade till Los Angeles.

Johnny Goldberg tävlade i cykling, men vill inte lämna sin fru ensam hemma under långa cykeldagar när hon blev gravid. Han vill också cykla på natten när luften var ren.

Han bestämde sig därför att cykla i hemmet. Han byggde en hybridmodell av en motionscykel och tävlingscykel – prototypen till dagens spinning­cyklar – och hade fokus på att försöka öka sin mentala prestationsförmåga.

När hans uppfinning utvecklades till en trendfluga i Kalifornien, med fokus på att bli snygg, tyckte han att idén urvattnades. Johnny G sa i en ­intervju: ”I’ve always believed that the body follows the mind”.

Johnny G skulle gilla dagens utveckling.

Nytt teknikskifte på g

GRADVALLS TRE FAVORITER:

FILM. Judy, digital premiär 24 februari. Intelligent att skippa Här är ditt liv-upplägget och enbart fokusera på det andra och näst sista kapitlet i Judy Garlands liv. Något ojämn som film, men Renée Zellweger visar i rollen som den vuxna Judy att det var omöjligt att ge någon annan Oscar i år för bästa ­kvinnliga huvudroll.

COVER. Miriam Bryant, Bloody mother fucking asshole. Säsongspremiären av Jills veranda var 100 procent kvalitet, som vanligt, men Miriam ­Bryants version av denna Martha Wainwright-låt är tv-historia. Lägg ut som fristående låt på Youtube och den tar över världen.

LÅT. Tomas Andersson Wij, Jag var ett konstigt barn. Över ett piano, som låter som om Roy Bittan föddes i Fruängen, når en av Sveriges främsta textförfattare ytterligare några centimeter över ribban. Storslaget producerad av Pluras son, Axel Jonsson-Stridbeck.