Di Weekend GRADVALL

Jacob Mühlrad tillbaka till urkraften

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jacob Mühlrad.

Naina Hel n Jåma/TT

Musiken skapar en atmosfär som får samtiden att krackelera, skriver Jan Gradvall om Jacob Mühlrads album Time Han har också lyssnat på Liam Gallagher och Keane.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jacob Mühlrad

Time (Deutsche Grammophon)

5 poäng

Grottorna i Lascaux och Chauvet är hemvist för Europas äldsta grottmålningar. I dessa grottor har man även hittat rester av flöjter gjorda av ben. Även för 30 000 år sedan samlades människor kring bild, musik, dans och sång.

Sång har funnits lika länge som människan. Rösten är det hörbara tecknet på liv.

Att sjunga har haft olika funktioner: underhållning, kommunikation, minneshjälp, vägvisande, identitets­skapande, inslag i riter. Inom vissa religioner ingår sång som en viktig del i skapelseberättelsen.

När den svenske kompositören Jacob Mühlrad, född 1991, skriver sina körverk är det denna känsla han framkallar. Tillbaka till urkraften. Sången som ett uttryck för att vara vid liv. Jag har hört och upplevt Jacob Mühlrads musik live i väldigt olika sammanhang. På invigningskvällen av Nationalmuseum, där Radiokören stod utspridd i den stora trappan. På uruppförandet av stycket Time i Berwaldhallen. Under Swedish House Mafias återföreningskonserter på Tele2 Arena.

Varje gång har musiken skapat en atmosfär som fått samtiden att krackelera.

Albumet Time innehåller fyra olika körverk, skrivna från 2013 till 2018, i längd mellan 8 och 25 minuter. ­Mühlrads musikaliska identitet är så tydlig att allt ändå smälter ­samman till en helhet.

Musiken är inspelad i Berwaldhallen och Engelbrektskyrkan i Stockholm, så känsligt ljudupptagen att man förnimmer det stora rummet, den väldiga takhöjden, även när man lyssnar i lurar.

Dirigenterna Ragnar Bohlin och Fredrik Malmberg får rösterna i den magnifika Radio­kören att överträffa sig själva. Inga elektriska ­instrument i världen kan låta mer kraftfulla än enade människoröster som vittnar om att de är vid liv.

Keane

Kompositör i takt med tiden

Cause and effect (Island)

2 poäng

Keane var fyra privatskole­pojkar från East Sussex med mjuka röda kinder som hånades av kritiker och skrev stegrande ballader så vackra och lena att de fick Coldplay att framstå som Voldemort. Däri låg också bandets relevans och styrka. Några av de där balladerna snuddade vid ­Elton Johns melodikänsla.

Enligt den förutsägbara dramaturgi som härskar i rockvärlden måste Keane vid sin återkomst 15 år efter debuten nu framställa sig som lite hårda och farliga. Sångaren Tom Chaplin har kommit ut från rehab och sjunger ”I know what it looks like, rich kid with a good life”. Ett originellt band som stack ut har blivit ett rockband i mängden.

Liam Gallagher

Why me? Why not (Warner)

3 poäng

Belöningen för att två nord­engelska bröder sluter fred närmar sig 1 miljard kronor.

Knockad av Hurulas miljonprogramalbum

Om Liam och Noel Gallagher slutar hata varandra, vilket innebär att deras band ­Oasis kan återförenas, skulle bandet kunna sälja ut varenda fotbollsarena över hela Storbritannien.

Oasis är det sista rockbandet från arbetarklass. (Ingen från arbetarklass köper längre traditionella instrument och bildar band.) Oasis har på hemmaplan vuxit till en kulturell symbol i nivå med bobbies och beefeaters och George Best.

Om befolkningen i Storbritannien i morgon fick folkomrösta och välja mellan en lösning på brexitkaoset och Oasis åter­förening skulle helt seriöst den senare ­vinna.

I väntan på det har Andrew Wyatt fått dra på sig Noel-peruken och skriva melodier åt Liam. Det låter precis så mycket ­Oasis som Oasis-fansen hoppas på, även om det sällan lyfter över pastischer.

Andrew Wyatts talang är anmärk­ningsvärd. Tillsammans med svenskarna Pontus Winnberg (Amason) och ­Christian Karlsson (Galantis) är han med i den vilande trion Miike Snow. ­Wyatt är också en av låtskrivarna bakom A star is born-hitlåten Shallow.