Di Weekend GRADVALL

»Ikoner i skottlinjen när det mullrar på nätet«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Madonna kritiserades hårt efter sitt framträdande på Eurovision-finalen i Tel Aviv.

Att Madonna råkar sjunga falskt i en kvasieuropeisk plojskojtävling förändrar absolut ingenting av hennes gärning. Internet har dödat alla proportioner, skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Video killed the radio star. Hitlåten med Buggles från hösten 1979 blev profetisk när den två år senare blev den första video som visades när MTV startade hösten 1981.

Om man i dag skulle skriva en poplåt som speglar en annan avgörande medial förändring, vad skulle den heta? Ett förslag: Internet dödade proportioner.

När Madonna framträdde på Eurovision-finalen i Tel Aviv sågades ­hennes framträdande totalt för att hon sjöng falskt i en låt.

Sågningarna saknade proportioner. Bakom rubriker som ”Madonnas varumärkesfall” och ”Madonna försöker dölja sitt katastrofframträdande” fanns en illa dold skadeglädje.

En kommentar som citerades i tidningar var ”Jag skäms över min idol”. En annan ”Madonna är slut, det var så jävla falskt och dåligt, många av de tävlande var bättre än hon och så får hon så hutlöst betalt”.

Att tidningar citerar sociala ­medier har blivit ett modernt och bekvämt sätt att själva slippa ta ­ansvar för åsikter. Försvars­argumentet är alltid ”Det är inte vi som tycker så här, det är tittarna”.

Men alla tidningar avgör själva vad man väljer att citera. Det går att ­hitta citat som uttrycker eller understryker vilken åsikt som helst.

Vem är Madonna? En av pophistoriens viktigaste artister. En kulturell ikon. En värdig kandidat till Polarpriset.

Att hon råkar sjunga falskt i en kvasieuropeisk plojskojtävling förändrar absolut ingenting av hennes gärning. Eller, rättare sagt, det borde inte göra det.

Men när åsikter publiceras i realtid, och sedan ligger kvar och skvalpar bland de översta sökningarna på Google, försvinner alla proportioner.

Ett annat exempel är de gånga veckornas skriverier om hockey­målvakten Henrik Lundqvist.

När Henrik Lundqvist fick Victoriastipendiet 2016 sammanfattades hans gärning helt korrekt att han är tidernas främsta svenska hockeymålvakt och den vinstrikaste i klubben New York Rangers historia.

Dessa meriter var som bortblåsta när Tre Kronor gjorde en sämre insats än väntat i hockey-VM och åkte ut i kvartsfinalen mot Finland. Ett Finland som därefter i semifinalen mot Ryssland och i finalen mot Kanada dessutom bevisade att de var turneringens bästa lag.

Dagen efter förlusten fanns det ingen hejd på viljan att skylla på den som utsågs till syndabock – målvakten Henrik Lundqvist.

Mikrofoner stacks fram under hakan på tidernas främste svenske ­hockeymålvakt. Frågorna liknande mer aggressiva påståenden än frågor: ”Det här var väl ändå din allra sista match för Tre Kronor?”

Proportionerna var ännu en gång försvunna. När Aftonbladet bad Lundqvist att bemöta ”den hårda kritiken” svarade han med ett lugn jag aldrig kommer att glömma.

Henrik Lundqvist: ”Vissa väljer hellre att fokusera på det negativa än positiva saker. Det får man ta, antar jag.”

Reportern gav sig inte och ställde följdfrågan, ”Har det varit en besvikelse?”

Henrik Lundqvist: ”Nej, det är en approach (inställning) vissa människor har i livet.”

Slutscenen starten på nya sagor

En ”approach” som göds av internet. Statistik visar att negativa skriverier leder till fler klick och får större spridning än de positiva.

Oavsett vad den 37-årige hjälten Henrik Lundqvist väljer att göra i framtiden – han kanske är för bra för Sverige – kommer han att bli en eftertraktad föreläsare om mental inställning och inre perspektiv.

Några andra man önskar skulle få ta del av Henrik Lundqvists mediehantering är Game of Thrones-skaparna David Benioff och D.B. Weiss.

Skriverierna av de fans av tv-serien som inte gillade de sista avsnitten har slagit nytt rekord i perspektivlöshet och brist på proportioner.

Efter nyheten om att Benioff och Weiss efter Game of Thrones nu får ta över Star Wars-sagan, valde några svenska tidningar att citera upprop av fans.

Ett utrop: ”Snälla skriv under mitt upprop om ni inte vill att den kommande Star Wars-filmen ska förstöras så som sista säsongen av Game of Thrones”.

Ett annat: ”Efter att ha sett hur dessa författare hanterat en hel generations mest populära tv-serie borde de inte belönas”.

De som nu ska bannlysas är alltså samma författare som mot alla odds – ingen trodde på serien efter pilotavsnittet – lyckades förvandla tjocka fantasyböcker till tidernas mest actionfyllda och dyrkade tv-serie.

Om inte vore för att Benioff och Weiss skapat sju älskade säsonger av Game of Thrones hade fans inte kunnat hata den åttonde säsongen. Man undrar när den polletten trillar ned.

Jan Gradvalls favoriter:

»Blod och Game of thrones– vem vill inte klicka på det?«

LÅT. Sarah Klang, New day ­coming. Sarah Klang stod för fjolårets bästa svenska debutalbum. Ändå är det här hon verkligen växlar upp. Bländade vackert arrangerad. För ­tankarna till den Rose garden-epok då det fanns en luftbro mellan countryns Nashville och popens Los Angeles.

tv. The Rain, säsong 2, Netflix. En ungdoms­serie, lite för snabbt ihopsydd. Men det finns en charm i skildringen av det unga gänget på flykt, som påminner om mästaren Leif Krantz tv-serier Kullamannen (1967) och Kråkguldet (1969).

TYPOGRAF. Jan Tschichold (1902–1974). Tyske mästertypografen får en oväntad huvudroll i den nya boken om Joy Division, The oral history. På ett introduktionsmöte har formgivaren Peter Saville inte med sig en enda skiss, bara ett exemplar av Tschicholds bok Die neue Typographie. Det räcker. Han får uppdraget att göra gruppens omslag.