Di Weekend GRADVALL

Iggy Pop levererar punkpoesi från gungstolen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Med sin blottade Tarzan-bringa kommer Iggy Pop alltid att framstå som en Johnny Weissmuller som tog fel lian och hamnade i en kvart i Detroit. Jan Gradvall ger en fyra i betyg till hans nya album, och har också lyssnat på Purple Mountains och The Highwomen.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Iggy Pop

Free (Caroline)

Betyg: 4

Iggy Pop är Iggy Pop är Iggy Pop. Som skivartist har han på gamla dar utvecklat en mer introspektiv, lugnare sida av sitt artisteri. En punkare i gungstol, en crooner som reciterar snarare än sjunger. Free håller samma klass som underskattade album som ­Avenue B (1999) och Après (2012). Nyckelspåret är en läsning av Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night. Diktens refrängliknande fras låter som en sammanfattning av den i dag 72-årige Iggy Pops eget liv: ”Rage, rage against the dying of the light”.

Purple Mountains

Purple Mountains (Drag City)

Betyg: 4

Är det möjligt att lyssna på sånger som Maybe I’m the only one for me och She’s making friends, I’m turning stranger med vetenskapen om att personen som framför dem begick självmord knappt en månad efter att albumet gavs ut?

Trots svärtan är David Bermans sista projekt fullt av livskraft, formuleringsbriljans och humor. Det var låtskrivande som höll honom vid liv. Musiken låter som en blanksliten rockkavaj som aldrig tvättats. First Aid Kit hyllar David Berman på två nyinspelade låtar, Strange beauty och en version av hans Random rules.

The Highwomen

The Highwomen (Elektra)

»Därför är 1979 det bästa albumåret någonsin«

Betyg: 4

I april 1992 såg jag The High­waymen i Globen, en supergrupp som kallats countryns Mount Rushmore. Sida vid sida på scen: Johnny Cash, Kris Kristofferson, Willie Nelson och Waylon Jennings. När jag i dag googlar fram låtlistan från den kvällen ryser jag. Jag förstod inte då att det var en historisk konsert som aldrig går att återuppleva.

Nu gör fyra kvinnor en replik på denna mansbastion. Supergruppen The High­women presenterade sig för världen i april i år, passande nog på Loretta Lynns ­födelsedagskonsert: Brandi Carlisle, ­Maren Morris, Amanda Shires (gift med Jason Isbell) och Natalie Hemby.

The Highwaymen inledde konserten i Globen 1992 med sin signatursång High­wayman, skriven av Jimmy Webb 1977, en komplex berättelse om en själ som inkarnerats i fyra olika epoker i amerikansk historia. The Highwomen inleder sitt album med samma låt, fast med en nyskriven text ur ett kvinnligt perspektiv.

Hela albumet är luftig rotcountry, inspelat i legendariska RCA Studio A i Nashville, där man som besökare i det stora studiorummet kan ställa sig på exakt den plats på golvet där Elvis stod och sjöng, i dag markerad med tejp på golvet.

Taylor Swift

Lover (Republic)

Betyg: 2

John Foxx – underbart excentrisk

Eventuella argument mot att Taylor Swift ­varit USA:s största artist på 2000-talet motbevisas av siffror. Första albumet, utgivet 2006 när hon var 16 år, hängde kvar på Billboardlistan i 275 veckor. Andra albumet: 255 veckor. Tredje: 137. Fjärde: 148. Femte: 184 veckor. Sjätte: 32 veckor.

Det sjätte albumet, Reputation från 2017, känns i dag som Taylor Swifts första missberäkning. Albumets hårdare och mörkare sound, influerat av trap, blev ett krystat försök att hänga med sin tid. Mycket lät spännande när det släpptes, men ingen låt från det albumet har blivit en evergreen.

Nya albumet Lover känns som en smart reträtt från den återvändsgränden: Taylor Swifts försök att hitta tillbaka till Taylor Swift.

Titelspåret Lover, som hon skrivit själv, är albumets bästa spår, en släpig countryrockballad, analog i känslan, som påminner om Lucinda Williams. Det hade varit en väg framåt, att gräva i rötterna i Nashville.

Men albumet i övrigt känns ansträngt, som ett resultat av ett kommittébeslut, även om den kommittén kanske enbart bestått av olika sidor av Taylor Swifts personlighet. Vem ska hon vara? Vad ska hon göra? 18 låtar är också minst 10 för mycket. Poplåtarna består av fraser, utkast. Kompositionsmässigt saknar de helt precisionen från det tidlösa popmästerverket 1989.