Di Weekend GRADVALL

»I svenskan finns inga bra blajord«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I slutet av 1980-talet kom artister som Roxette, Europe och Ace of Base och visade att svenska artister kunde bli världsstjärnor om de sjöng på engelska.

Sjunga på svenska eller engelska? Svaret på den frågan har skapat mycket av dynamiken i svensk rockhistoria, skriver Jan Gradvall.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I jämförelse med länder som Tyskland (82 miljoner invånare), Frankrike (65 miljoner) och Italien (59 miljoner) är Sverige ett för litet land för att artister ska kunna satsa enbart på den inhemska marknaden.

Samtidigt visar historien att de svenska artister som blivit allra populärast – de som trängt djupast in i folksjälen – varit de som behållit sitt modersmål.

När rockmusiken uppfanns sjöng man på svenska. Rotmos rock från 1956 med Owe Thörnqvist var första gången ordet rock trycktes på en skivetikett med svenskt innehåll. Den första svenska rocklåt som även rent musikaliskt kan kallas för rock är Stockholm rock från 1957 med Rock-Rolf och hans satelliter.

Därefter följde en tioårsperiod när svenska rockartister valde att sjunga på engelska. Orsak? Det lät bättre. Som Jerry Williams konstaterat: ”I svenskan finns inga bra blajord”.

Efter 1960-talsvågen med band som ­Tages, Ola & The Janglers och Shanes släpptes 1969 två album som för första gången visade att rock på svenska kunde låta tyngre och coolare än rock på engelska.

Den ena är i dag bortglömda Visa från Djupvik med Hawkey Franzén. Det andra är Pugh Rogefeldts debutalbum Ja, dä ä dä!, en milstolpe i svensk musikhistoria. Se intervju med Pugh Rogefeldt om albumet på sidan 52.

Vågen med artister som sjöng på svenska höll därefter i sig under 1970-talet fram till slutet av 1980-talet då artister som Roxette, Europe och Ace of Base visade att svenska artister kunde bli världsstjärnor om de sjöng på engelska.

Pugh Rogefeldt: »Succén kom som en chock«

Även i den efterföljande indievågen, med ledstjärnor som Cardigans och Wannadies, var regeln att sjunga på engelska. Återigen: det ansågs låta bättre.

Nästa trendbrott kom i mitten av 1990-­talet. Rent musikaliskt började Kent som ännu ett Britpopband men bandets storhet låg i att de sjöng på svenska.

Laleh låter bäst på svenska

På 2010-talet är striden mellan svenska och engelska helt jämn. Vad som avgör är den musikaliska genren. Alla betydande rappare väljer svenska. Unga rockartister sjunger i första hand på engelska.