Di Weekend GRADVALL

»Hollywoodsuccén som spränger fördomsvallar«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Ända sedan barnsben har jag fantiserat om att vara en rik amerikan. Efter att ha sett höstens mest oväntade filmsuccé vill jag nu i stället vara en rik asiat. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Drömmar kommer aldrig från ingenstans. Som alla andra svenskar har jag vuxit upp med amerikansk populärkultur.

Under hela uppväxten har min hjärna marinerats av allt som kommer från USA. Och jag har älskat det. Musiken och filmerna har kommit därifrån. Kläderna. Frisyrerna. Maten. Bilarna. Sexsymbolerna. Humorn. Moralen. Idealen. Fördomarna.

Vad hade hänt med mina värderingar om den populärkultur som präglat mig kommit från en annan del av världen? Från öst i stället för väst?

Filmen Crazy Rich Asians vänder upp och ned allt. Det är den första ­Hollywoodproduktionen med enbart asiatiska skådespelare i alla roller.

Jag var i Los Angeles i samband med filmens premiär i augusti. Tv-­nyheter och branschpress rapporterade dagligen om den oväntade filmsuccén, baserad på den bästsäljande boken av Kevin Kwan från 2013.

Premiärhelgen överträffade Crazy Rich Asians allas förväntningar. ­Andra veckan, då de flesta filmer ­tappar i intäkter, gick det ännu bättre. Sedan drog Crazy Rich Asians den tredje veckan in mest pengar av alla ­filmer i USA under Labor Day Weekend, en prestigehelg i den amerikanska nöjesbranschen som avgör skill­naden mellan framgång och dundersuccé.

Med en budget på 30 miljoner dollar har denna film i dag dragit in 240 miljoner dollar, en skaplig vinst på 2 miljarder svenska kronor.

Crazy Rich Asians har obegripligt nog inte fått biopremiär i Sverige. Men från och med 10 december finns filmen att köpa eller hyra i Sverige på sajter som Itunes.

Precis som det är avgörande att se Black Panther för att förstå kulturens utveckling – en film med afroamerikanska skådespelare i alla stora roller – måste man också se Crazy Rich Asians. Det finns ett före och efter dessa filmer. Båda spränger fördomsvallar.

I Crazy Rich Asians är alla lika snygga, roliga, kvicka och coola som i de Hollywoodfilmer jag växt upp med. Filmen är en ­romantisk komedi som utspelar sig bland kineser i New York och Singapore. Miljöerna är lika ­glamorösa som i Bond-filmer. Man suckar och dreglar över inredningen, bilarna, husen, kläderna, ­klockorna, juvelerna.

Familjerna i filmen är, precis som titeln anger, galet rika.

Filmskaparna smyger också in ett budskap. Vid en middagsscen, när ett barn i en familj inte vill äta upp på tallriken, säger mamman förmanande: ”Tänk på de ­fattiga barnen i USA”.

Ett annat replikskifte handlar om att den största ­förolämpningen för en asiat boende i västerlandet är att komma till sitt ursprungsland och bli kallad ­banan. Gul på utsidan, vit på insidan.

Musikläggningen i filmen är lika elegant subversivt. Motown-klassikern Money (That’s what I want) brukar användas i amerikanska filmer för att illustrera framgång. Låten är med även här, fast i en asiatisk version av malaysisk-kinesiska popstjärnan ­Cheryl K.

MadonnasMaterial girl, en annan statusmarkering, framförs på kantonesiska av den taiwanesisk-kanadensiska sångerskan och skådespelerskan Sally Yeh.

Utan att avslöja utfallet i filmens kärlekshistoria ljudläggs en nyckelscen med Coldplays episka ballad Yellow – framförd på mandarin. Yellow är en titel och en refräng som får en helt annan innebörd i Asien.

Kinabio snart nummer ett

New York Times har de senaste veckorna haft en mycket intressant ­artikelserie om hur Kina alltmer tar över världen på 2000-talet på ett sätt som påminner om USA:s nyckelroll på 1900-talet.

Förskjutningen syns framför allt i industrin och ekonomin, men allt ­tydligare även i populärkulturen.

Under perioden 1997–2013 hade 10 av de 100 mest inkomstbringande filmerna kinesiska medfinansiärer.

Under de fem år som följt har detta fyrdubblats. Av de senaste fem årens 100 mest inkomstbringande filmer har 40 haft kinesiska medfinansiärer.

Det gäller alltifrån Tom Cruise-franchise som Misson Impossible och Jack Ryan-filmer till actionkomedier och Marvel-superhjältefilmer som aktuella Venom. Det märks i val av miljöer – det är påfallande ofta biljakter i städer som Shanghai och Hongkong i dagens filmer – till asiatiska stjärnor i biroller.

Egentligen är detta inte nytt eller anmärkningsvärt. Men nytt är att de kinesiska finansiärerna även ställer krav på handlingen.

I en remake av Red Dawn från 2012 var det Kina som attackerar USA. Efter krav från finansiärerna lade filmbolaget MGM 9 miljoner på att retuschera om flygplan och flaggor så att de i stället blev nordkoreanska.

I den harmlösa animerade filmen Pixels fanns i manus en scen där aliens spränger hål i kinesiska muren. När Sony insåg att detta kunde försvåra filmens lansering i Kina ändrades detta till att man i stället spränger Taj Mahal.

GRADVALLS TRE VAL

Med blick för svart dramatik

TV. Hundar, Netflix. En enda sak ångrar jag med att vi skaffade hund. Att vi inte gjorde det långt, långt tidigare. Denna dokumentärserie i sex delar ger förstås ­maximalt utslag på ­gullometern (ändlösa Lassie-ögonblick), men lyckas också berätta något djupare: hur hundar lär oss människor att vara människor.

BOK. Neil Tennant, One hundred lyrics and one poem (Faber & Faber). Ena halvan av Pet Shop Boys började som journalist och kan verkligen skriva. En utmärkt inledande essä om låtskrivarkonst samt ögon- och öronöppnande bakgrunds­historier om alla låtarna.

BOX. Chic, The Chic Organization, 1977–1979 (Atlantic). Under en period var Rodgers & ­Edwards lika kreativa och produktiva som Lennon & McCartney och Rodgers & Hammerstein. Fyra remas-trade album (plus en disk med remixer) och skarpa essäer av journalisterna Paul ­Morley och Touré.