Di Weekend GRADVALL

»Hög tid att slå hål på myter om självmord«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

TALESKVINNA. Soulsångerskan Janice är nybliven ambassadör för Suicide Zero.

Ingenting är så missvisande i rapportering om självmord som formuleringen att någon ”valt att ta sitt liv”. Att skriva att någon väljer att ta sitt liv antyder att det är ett rationellt val. Det är det inte, skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den som tar sitt liv gör det oftast i ett tillstånd av djup depression och psykisk ohälsa. Hjärnan är så kaotisk att den förlorat sin förmåga att ta övervägda beslut.

90 procent av tankekapaciteten är förträngd. De kvarstående desperata 10 procenten som sitter i förarhytten kan begå impulshandlingar som en frisk hjärna aldrig skulle göra.

Det är därför som tämligen enkla självmordsförebyggande åtgärder som högre staket vid höga broar bevisligen fungerar. Att någon tvingas att gå en kilometer extra kan räcka för att ­impulsen ska hejdas.

Det är också därför som att börja tala öppet om självmord kan rädda liv.

Vi befinner oss i en hotellobby i centrala Stockholm. Den vanliga strömmen av affärsresenärer checkar ut och checkar in. Konferensrummen på bottenvåningen är bokade för konferenser.

Ingen av de som passerar i lobbyn har förmodligen en aning om att bakom en av de stängda glasdörrarna med skylten ”Våga Fråga” pågår en kurs och utbildning organiserad av Suicide Zero.

Vi deltagare hälsar lite blygt på varandra och lyssnar sedan på Alfred Skogberg, generalsekreterare i Suicide Zero, tidigare reporter på Kalla Fakta.

Jag råkar hamna på stolen bredvid den unga soulsångerskan Janice. Några veckor senare går hon ut med nyheten om att hon är ny ambassadör för Suicide Zero.

Janice, 24, har på Youtube lagt ut ”Ode to Andrew”, en kortfilm om hennes pappa som tog sitt liv 2011. Scenerna där en lycklig far och en lycklig dotter badar tillsammans går inte att få bort från näthinnan.

På en liten klubb i Oslo för ett par år sedan såg jag Janice sjunga en låt om sin pappa. Jag glömmer inte det heller.

Varje dag tar fyra personer i Sverige sitt liv. Varje dag försöker 40 personer ta sitt liv.

Självmorden i Sverige är sex gånger fler än antalet döda i trafiken – sex gånger fler – men detta är ­katastrofsiffror som nästan aldrig hörs eller syns i nyhetsrapporteringen.

Inte heller att självmorden i dag är den vanligaste dödsorsaken bland unga män i Sverige. ­Cirka 70 procent av dem som tar sitt liv är män. Kvinnor gör dock fler självmordsförsök.

Inställningen till självmord i Sverige, både bland allmänheten och i medier, har varit att självmord inte är något man talar högt om.

Suicide Zero arbetar för att avliva dessa myter. En av de Powerpoint-sidor som Alfred Skogberg ­visar bär just rubriken ”Några myter om självmord” och listar sex punkter:

Att tala eller fråga om självmord kan ”väcka den björn som sover”.

Den som talar om att ta sitt liv gör det inte.

»Hollywood har aldrig ­varit mitt mål«

Pratar man om självmord vill man bara ha uppmärksamhet.

Efterlevande vill inte prata om självmordet.

Det går inte att hindra någon som bestämt sig.

Självmord är ett val.

Jag antecknar allt och inser att jag under hela min uppväxt trodde på varenda myt.

Självmord hos artister är inte vanligare än hos någon annan yrkesgrupp, även om man ibland kan få det intrycket via medierapporteringen.

Men artister har själva en möjlighet att hjälpa andra i sin egenskap av att vara personer som unga människor bokstavligen lyssnar på.

Janice säger om sin film: ”Filmen ska förmedla varför jag vill tala om det här. Jag hittade tröst och hopp i min musik och jag hoppas att andra ska göra det också. Det känns fint att få prata om det.”

När jag var 16 år snurrade det i huvudet av motsägelsefulla tankar när sångaren i ett av mina favoritband tog sitt liv, Ian Curtis i Joy Division. Jag vet inte om intensivt lyssnande på Joy Division fick mig att må bättre men jag tror att det kanske hjälpte mig att hantera och acceptera mörka tankar.

Suicide Zero lär ut samtalsträning på sina kurser. Det bästa man kan göra är det absolut enklaste – att fråga hur någon mår.

Man behöver inte komma med några lösningar. Det bästa är vad som i journalistik kallas öppna frågor: Hur kändes det? Vad tänkte du? Därefter kan man reflektera, det vill säga spegla samtalet, återkoppla och bekräfta att man har förstått.

När de 10 procenten sitter i förarhyttan kan vanföreställningar dyka upp som att ”omgivningen får det bättre utan mig”. Den som bevittnat hur ­familjer trasas sönder av självmord vet att det aldrig är sant.

Songland snart svensk succé?

GRADVALLS TRE VAL:

Konsert. Florence + The Machine, Globen, Stockholm, 11 mars. Jämförelser med Springsteen är omöjliga att leva upp till, men Florence Welch lyfter på samma sätt sin musik från skiva till live – verkligen lyfter – och skapar förtätade kvällar som ingen i publiken glömmer.

Fotografi. Here’s looking at you, Sven-Harrys konst­museum. Bästa utställningen i Stockholm just nu. När Hoyte van Hoytema, filmfotografen bakom filmer som Dunkirk och Låt den rätte komma in, väljer fritt ur Hasselblad Foundations unika samling uppstår ett nytt sätt att se på fotografi.

Bok. Evan Ratliff, The Mastermind: Drugs. Empire. Murder. Betrayal (Bantam Press). En av program­ledarna bakom journalistikpodden Longform (en av två poddar där jag lyssnar på varje avsnitt, den andra är Desert Island Discs) ger ut hisnande repor­tagebok som hyllats som en ”true crime classic”.