Di Weekend GRADVALL

Hårdrockare väcker forntiden

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tribulation.

Ester Segarra

Jan Gradvall hyllar metallbandet Tribulations senaste album Down below. Han har också lyssnat på Maggie Rogers och Joe Jackson.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Tribulation

Down below (Century Media)

4 poäng

Hilma af Klint (1862–1944) var inte intres­serad av att skildra samtiden eller dagsaktuell politik. Med sina mål­ningar sökte hon sig i stället till vad som kallats visuella representationer av ­komplexa filosofiska idéer och andliga ­begrepp.

Nyckeln till metalbandet Tribulation från Arvika är att inse att de tänker på samma sätt.

När Grammisgalan hålls den 7 feb­ruari kommer Tribulation mycket sannolikt och välförtjänt få en statyett för bästa hårdrock. Riffet till Nightbound är genreperfektion.

I en intervju om tillkomsten av albumet Down below i tidningen Close-Up ­berättar Tribulation om sina influenser. Att bandmedlemmarna skulle vara intresserade av att skildra något så tillfälligt som samtiden avfärdas.

I stället radar de upp influenser som franske konstkritikern och författaren ­Joris-Karl Huysmans (1848–1909), konstnärerna Félicien Rops (1833–1898) och just Hilma af Klint, samt går igenom tre böcker av Umberto Eco, framför allt Begravningsplatsen i Prag som även bandets kollegor i Watain influerats av.

I en populärkultur och samtid som är uppslukad av nuet och helt sekulariserad går metalbanden ut i naturen, petar i komposten och väcker forntiden.

Nu målar Hilma af Klint bioduken

Maggie Rogers

Heard it in a past life (Capitol/Universal)

3 poäng

Drömmen om det oförstörda naturbarnet. Drömmen om den digi­tala generationens egen Joni Mitchell.

På Youtube finns ett klipp där ­Pharrell Williams gästar musikstudenter på NYU, New York University, som får spela upp sin egen musik. Blicken när Pharrell får höra den då 21-åriga rådiamanten ­Maggie Roberts är obetalbar. Hans omdöme om hennes Macbook-folkmusik kan sammanfattas med: Ändra ingenting.

Efter den raketmotor som Maggie ­Rogers karriär fick efter att det klippet blev viralt – i höstas uppträdde hon barfota i Saturday night live – ger hon ut sitt nya album uppbackad av branschproffs som Greg Kurstin (Adeles Hello).

Resultatet är förstklassig pop. Man kan inte låta bli att undra hur det hade bli-vit om Maggie Rogers ­lämnats ensam i ­studion, fått göra sina misstag och på lång sikt vaska fram sin sin egen ­Ladies of the ­Canyon eller Blue.

Århundradets bästa i lurarna

Joe Jackson

Fool (Ear Music/Playground)

3 poäng

Parallellerna mellan Elvis Costello och Joe Jackson är så många att man undrar vad de ­tycker om varandra. Engels-män som är lika gamla (födda 1954), ­debuterade i punkens svallvågor som reggae-­influerade new wave-artister i ­kavaj med snäsig sång, för att sedan ­börja korsa Atlanten, byta spår helt och i ­George Gershwins fotspår anamma ­orkestrerad jazz, klassisk musik och konstmusik. Comebackalbumet innebär en nytändning för Joe Jackson. Som vanligt är hans musika­liska ambitioner så stora att han nästan sätter krokben för sig själv. Men nerven och närvaron går igenom.