Tribulation
Down below (Century Media)
4 poäng
Hilma af Klint (1862–1944) var inte intresserad av att skildra samtiden eller dagsaktuell politik. Med sina målningar sökte hon sig i stället till vad som kallats visuella representationer av komplexa filosofiska idéer och andliga begrepp.
Nyckeln till metalbandet Tribulation från Arvika är att inse att de tänker på samma sätt.
När Grammisgalan hålls den 7 februari kommer Tribulation mycket sannolikt och välförtjänt få en statyett för bästa hårdrock. Riffet till Nightbound är genreperfektion.
I en intervju om tillkomsten av albumet Down below i tidningen Close-Up berättar Tribulation om sina influenser. Att bandmedlemmarna skulle vara intresserade av att skildra något så tillfälligt som samtiden avfärdas.
I stället radar de upp influenser som franske konstkritikern och författaren Joris-Karl Huysmans (1848–1909), konstnärerna Félicien Rops (1833–1898) och just Hilma af Klint, samt går igenom tre böcker av Umberto Eco, framför allt Begravningsplatsen i Prag som även bandets kollegor i Watain influerats av.
I en populärkultur och samtid som är uppslukad av nuet och helt sekulariserad går metalbanden ut i naturen, petar i komposten och väcker forntiden.
Krogtest: Bara att booka bord på Boo NaturMaggie Rogers
Heard it in a past life (Capitol/Universal)
3 poäng
Drömmen om det oförstörda naturbarnet. Drömmen om den digitala generationens egen Joni Mitchell.
På Youtube finns ett klipp där Pharrell Williams gästar musikstudenter på NYU, New York University, som får spela upp sin egen musik. Blicken när Pharrell får höra den då 21-åriga rådiamanten Maggie Roberts är obetalbar. Hans omdöme om hennes Macbook-folkmusik kan sammanfattas med: Ändra ingenting.
Efter den raketmotor som Maggie Rogers karriär fick efter att det klippet blev viralt – i höstas uppträdde hon barfota i Saturday night live – ger hon ut sitt nya album uppbackad av branschproffs som Greg Kurstin (Adeles Hello).
Resultatet är förstklassig pop. Man kan inte låta bli att undra hur det hade bli-vit om Maggie Rogers lämnats ensam i studion, fått göra sina misstag och på lång sikt vaska fram sin sin egen Ladies of the Canyon eller Blue.
»Hälften är arga – hälften är glada«Joe Jackson
Fool (Ear Music/Playground)
3 poäng
Parallellerna mellan Elvis Costello och Joe Jackson är så många att man undrar vad de tycker om varandra. Engels-män som är lika gamla (födda 1954), debuterade i punkens svallvågor som reggae-influerade new wave-artister i kavaj med snäsig sång, för att sedan börja korsa Atlanten, byta spår helt och i George Gershwins fotspår anamma orkestrerad jazz, klassisk musik och konstmusik. Comebackalbumet innebär en nytändning för Joe Jackson. Som vanligt är hans musikaliska ambitioner så stora att han nästan sätter krokben för sig själv. Men nerven och närvaron går igenom.
