Di Weekend GRADVALL

Hans skrik rockhistoriens viktigaste textrader

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Det är omöjligt att tänka sig Madonna, Lady Gaga, Elton John, David Bowie eller Prince utan Little Richard. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur.

Citatet brukar tillskrivas antingen Frank Zappa eller Elvis Costello och är menat som en pik till musikkritiker.

Att försöka förklara musik med ord är dömt att misslyckas. Det blir bara krystat.

Som musikskribent borde jag protestera, men förolämpningen är pricksäker, i särskilt en bemärkelse. Någonting går sönder när saker intellektualiseras.

Ingen exemplifierar detta bättre än Little Richard som dog häromveckan.

Little Richard har kallats många saker men ”The architect of rock’n’roll” fångar essensen av hans gärning. Little Richard är popuniversums mot­svarighet till The Big Bang.

Little Richard var inte ensam om att uppfinna rock’n’roll. Chuck Berry och Elvis Presley var lika viktiga.

Men allt som skapas i den moderna rockvärlden kan härledas tillbaka till Little Richards ohämmade energi och hans flamboyanta personlighet.

Det är omöjligt att tänka sig Madonna, Lady Gaga, Elton John, David Bowie eller Prince utan Little Richard.

Att intellektuellt försöka förklara storheten i Little Richards paradnummer Tutti frutti är omöjligt – då börjar man dansa om arkitektur – men alla kan känna den, ­fysiskt förnimma den.

När rockhistoriens främsta textförfattare utses talar man alltid om rocklyrik som på­minner om poesi eller litteratur, vilket gör att man missar ­poängen.

Rockhistoriens viktigaste textrader är och förblir inledningsskriket till Tutti frutti:

Awopbopaloobop Alopbamboom!

Två ord som betyder ingenting men förklarar precis allt.

Dessa rader är också titeln på en bok som den nordirländske ­journalisten Nik Cohn gav ut 1969.

Om man kan tala om den moderna musikkritikens motsvarighet till The Big Bang så är det Nik Cohn.

Nik Cohn var bara 22 år när han i slutet av 1960-talet kände att någonting hade gått förlorat i rockmusiken. ­Artisterna blev mer förståndiga, vuxna, självgoda, pretentiösa.

På endast sex år hade John Lennon gått från att skrika sig hes i Twist and shout till att göra ett ­temaalbum om primalterapi.

Bob Dylan omskrevs som en ny messias. Grupper som Pink Floyd började göra tema­album. Rockmusiken blev mer tekniskt ­avancerad, sofistikerad, så kallat högkonstnärlig.

Amerikanska musikkritiker, varav ­nästan alla gått på universitet, accepte­rade denna utveckling.

Men Nik Cohn isolerade sig på ­landet i sex veckor och kom tillbaka med en tunn stridsskrift – Awopbopaloobop Alopbamboom! – där han slaktade vad som blivit heliga kor och hyllade ­energin i ursprunglig rock’n’roll.

Vad boken predikade var rock, pop och soul som omedelbara, intuitiva och närmast primala konstarter. Nik Cohn kallade musiken för ”the noice machine”.

Nik Cohn älskade Little Richard, Elvis Presley, James Brown, Phil Spectors tonårspop och menade att artisters uppgift var att spräcka ­byxorna snarare än att agera världsförbättrare.

Musikern och musikskribenten Bob Stanley har skrivit att det viktigaste han lärt sig från Nik Cohns bok är att pop inte handlar om autenticitet utan om mytbildning.

Varje vecka läser man recensioner där artister hyllas för att de är äkta och genuina. Men det finns inget autentiskt över en artist som David Bowie.

När David Bowie inför utställningen på Victoria & Albert Museum ­listade de 100 viktigaste böckerna i hans liv – en lista som i fjol utveck­lades till en bok – så hade han med Nik Cohns Awopbopaloobop Alopbamboom!, en bok utgiven 1969, samma år som David Bowie placerade sig själv i yttre rymden med låten Space oddity.

Nik Cohn hade inte rätt i allt, men när jag skriver om musik har jag ­alltid honom sittande på min axel.

När man skriver om Bruce Springsteen är det lätt att förklara den konstnärliga storheten i album som The ghost of Tom Joad. Det är ett intellektuellt album och det finns ett intellektuellt språk för att analysera det.

Men ingenting med Bruce Springsteens storhet kan jämföras med de första 15 sekunderna av låten Born to run. Nackhåren reser sig direkt. ­Innan han ens hunnit börjat sjunga har han sagt allt.

Bruce Springsteen, som avgudar tidig rock’n’roll, ägnade hundratals timmar åt att spela in och mixa Born to run så att urkraften kom till sin rätt.

Eller ta Nobelpristagaren Bob Dylan som exempel. Den största ­gärningen i Bob Dylans konstnärskap är inte hur beläst och poetisk han är, utan sättet som han uttalar – eller snarare spottar ur sig – orden i ­refrängen till Like a rolling stone.

Transkriberat betyder raden ”how does it feel” inte så mycket. I hög­talarna betyder den allt.

GRADVALLS TRE FAVORITER:

LÅT. Leslie Tay, 42. Låttiteln 42 syftar på att springa 42 yards i amerikansk fotboll. Med ­refrängen Touchdown på riktigt tar Leslie Tay hem referensen till sin hemmaplan i Sofielund, Malmö. För att klara vardagen måste man göra samma typ av bragder varje dag. Efter två års tystnad är ­Sveriges främste soulkompositör äntligen ­tillbaka.

PODCAST. Wind of change. Hårdrockballaden Wind of change med tyska Scorpions blev ­ljudspåret till Berlinmurens fall. Ett av USA:s mest respekterade poddföretag undersöker nu ett ­märkligt men envist rykte: att låten var ett beställ­ningsverk av CIA.

VINYL. Vinyl Me, Please. En prenumerationstjänst för vinylalbum. Skräddarsydd för 50-­åringar som älskade att prenumerera på serie­tidningar. Supersnygga specialutgåvor. Första lp:n som jag fått hemskickad med posten är Stooges ­debutalbum från 1969 i John Cales originalmix.