Di Weekend GRADVALL

»Han är en av världens skickligaste tv-makare«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Donald Trump ägde rutan i varje scen. Precis om han gör i sin uppföljarroll som president. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

En middag i kväll någonstans i Sverige. Ett antal vänner och ­bekanta sitter runt ett bord med tomma tallrikar, såsfläckig duk och dricker vin. Det ena samtalsämnet avlöser det andra.

Under ett halvt sekel var kulturhändelser ett bra sätt att börja prata med bordsgrannar om och få upp tempot på en lite för loj middag. ”Har ni hört nya albumet med Madonna?” eller ”Såg ni säsongsavslutningen av Dallas?”

Det fungerar inte längre. I det nya, alltmer fragmenterade, medielandskapet finns det inte några gemensamma kulturella referensramar.

I dag lyssnar alla på olika artister. Alla ser på olika tv-serier och filmer. Alla lyssnar på olika poddar och ljudböcker.

Branschanalytikern Bob Lefsetz skrev nyligen i ett nyhetsbrev: ”Inte ens dina närmaste vänner har längre sett samma tv-serier”.

New York Times filmkritiker Wesley Morris sa förra veckan i en podd att film inte längre fungerar som samtalsämne på middagar. Den eran är över.

Wesley Morris lade sedan till att det finns ett undantag. Det finns en tv-serie som precis alla följer över hela världen och gärna diskuterar. En dokusåpa som dessutom släpper nya avsnitt av varje dag – Donald Trump.

Donald Trump underskattades under hela presidentsvalskampanjen 2016. Ingenting har hänt sedan dess. Donald Trump ­underskattas lika mycket som ­sittande president. Han kommer fortsätta underskattas när han blir omvald 2020.

Vi tycker alla att vi är smartare än Trump. Vi älskar att håna Trump för hans klumpighet och kunskapsluckor, för hans McDonalds-­mumsande, Diet Coke-pimplande och ändlösa tv-tittande.

Men Donald Trump är en av de skickligaste i världen på att göra television.

Du blir inte bra på att göra tv om du inte älskar det.

Som en av redaktörerna för ett jubileumsprogram om television hade jag en gång förmånen att arbeta tillsammans med Arne Weise, en av mediets mest erfarna genom alla tider.

Arne Weise berättade om sin rutin under alla de ­jular han var julaftonsvärd. När han var klar runt midnatt tog han taxi hem med en vhs-kassett ­under armen. Sen åt han sill i ensamhet och ­kollade på hela sändningen igen.

Vad kunde han ha gjort bättre? Kunde han ha lutat armbågen lite snyggare när han tände ljuset?

Pulitzerpris-vinnande journalisten Michiko Kakutani skriver i sin bok Death of truth: Notes on falsehood in the age of Trump att även Donald Trump brukar titta på sina tv-framträdande från Vita huset i efterhand.

Donald Trump tittar på sig själv med ljudet nedskruvat. Han vet att vad man säger inte är det viktigaste för att göra bra intryck i tv.

Upp till kamp mot Trump

Donald Trump lärde sig television i realityserien The Apprentice som hade premiär i USA i januari 2004 och rullade i 15 säsonger.

Serien skapades av Mark Burnett, mannen bakom Expedition: Robinson och hade liknande utröstningsupplägg. Donald Trumps roll som framgångsrik företagsledare var helt uppdiktad. Han hade skulder på miljardbelopp i dollar och var portad av alla banker.

Men Donald Trump var lysande i rutan. Han var en mästare på att säga ”You’re fired!” till de lärlingar som fick åka hem. Han ägde rutan i varje scen.

Precis om han gör i sin uppföljarroll som president.

Jag har själv jobbat ganska mycket med tv. För många år sedan sa en ­bekant: ”Jag såg dig i går på tv. Jag vet inte vad du sa, men du såg ut som om du visste vad du pratade om”. Då blev jag lite sårad. I dag förstår jag att det är beröm.

Financial Times krönikör Simon Kuper skrev nyligen en krönika om chefsarkitekten bakom dagens populism, Arthur J Finkelstein (1945-2017).

Arthur Finkelstein var politisk rådgivare åt politiker på högerkanten över hela världen. I USA arbetade han med Richard Nixon och Ronald Reagan, i Israel med Ariel Sharon och Benjamin Netanyahu, i Ungern med Viktor Orbán. (Det går även att lägga till högerpolitiker från Tjeckien, Rumänien, Kosovo och Bulgarien.)

Finkelstein var själv judisk, men insåg att antisemitism kan vara effektivt för att vinna val. Det var Finkelstein som lärde Orbán i Ungern att skylla allt på George Soros (judisk). En förebild finns i George Orwells 1984 där syndabocken är Emmanuel Goldstein (judisk).

Arthur Finkelstein höll själv mycket låg profil. De enda rörliga bilder som finns på honom är ett tal han höll på en konferens i Prag 2011 som ­ligger på Youtube i åtta delar.

I detta lyfter Finkelstein fram en amerikansk affärsman och tv-stjärna som han tror kan bli en politisk maktfaktor. ”It’s pure personality”.

Simon Kuper citerar en nyutkommen fransk bok om populism, Les ingénieurs du chaos av Giuliano Da Empoli. I den skriver Da Empoli att Trumps allra främsta tillgång är att han förstod att politiker är så ­dåliga på att göra tv. Politiska debatter ser ut som realitytelevision producerad av ett B-lag.

»Ikoner i skottlinjen när det mullrar på nätet«

GRADVALLS TRE VAL

Låt. Hov1, Vindar på Mars. Hur länge ska Sveriges just nu populäraste grupp underskattas av de över 20 år? Det borde sluta här. En sommarlåt med Ted Gärdestad-­kvaliteter. Medproducent och medkompositör är Oskar Linnros.

Tv. Game of Thrones, HBO Nordic, sista ­säsongen, 15 april. Upplösningen på inte bara en tv-serie utan ett helt decennium. 1960-talet: Beatles. 1970-talet: David Bowie. 1980-talet: ­Madonna. 1990-talet: Dr Dre. 2000-talet: Beyoncé. 2010-talet: Game of Thrones.

Nyhetsbrev. The Red Hand Files. Artisten Nick Caves nyhetsbrev (gratis att prenumerera), där han svarar på inskickade frågor, fortsätter utklassa tidningarnas kulturjournalistik. Svaret på frågan ”What does Elvis mean to you?” är bland det finaste jag läst om musik.