Di Weekend GRADVALL

Gwenno – lite som Kate Bush, lite som Beatles

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Gwenno Saunders på en konsert i Dublin i oktober i år.

SI1

Paul Weller klassar hennes album som ett av årets bästa. Jan Gradvall har också fått upp ögonen för Gwenno Saunders. Han har även lyssnat på Rolling Blackouts Coastal Fever och ett jazzalbum som heter
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Gwenno

Le kov (Heavenly/Pias)

4 poäng

Popmusik speglar alltid tillståndet i en nation. Under britpop-eran i mitten av 1990-talet smattrade Union Jack-flaggor på skivomslag och under konserter. Själva namnet britpop underströk att det fanns en sammanhållen brittisk identitet.

I dag har förenade konungariket Storbritannien fallit isär. Inte bara i de fyra riksdelarna – England, Nordirland, Skottland, Wales – utan i ännu mindre lokala regioner gräver man ned sig i, och sjunger om, sin iden­titet och historia.

Tongivande neofolkmusikern Richard Dawson, som också spelar i bandet Hen ­Ogledd, gör sånger som speglar livet på 500-talet i ett anglo­saxiskt kungarike i gränslandet mellan England och Skottland. Sånger­skan Gwenno Saunders sjöng på walesiska på sitt ­debutalbum men har nu bytt till ­korniska, ett ­keltiskt språk som talas i Cornwall. Korniska befarades länge ha dött ut men har på 2000-­talet symptomatiskt nog börjat få stöd som minoritetsspråk.

Det krävs ordbok för att förstå vad Gwenno sjunger om – bland de ämnen som avhandlas finns vind, vatten och ost – men samtidigt förstår man allt ändå. Gwenno låter lite som Kate Bush, lite Beatles 1968, men framför allt låter hon som en landsväg i Wales.

Jag upptäckte henne efter att Paul Weller listat det här albumet som ett av årets bästa.

Rolling Blackouts Coastal Fever

Hope down (Sub Pop/Playground)

4 poäng

Hårdrockare väcker forntiden

Ingenstans ­låter bitterljuva gitarrer mer bitterljuva än i Austra­lien. Rolling Blackouts Coastal Fever återuppväcker minnen från australiska gitarr­band som Church, ­Saints och i synnerhet Go-Betweens. Gitarrerna är på ­samma gång ljuva och smärtsamma, lyckliga men också grubb­lande ­intellektuella. Det låter som ­gitarrerna läst böcker.

Ibland får Rolling Blackouts Coastal Fever en att tro att det är tolv gitarrer som spelar samtidigt. Det är tre: två elektriska och en akustisk.

Denna typ av gitarrsound brukar kallas för jingle jangle. Det kommer från en textrad i Byrds ikoniska tolkning av Dylans Mr Tambourine man. I dag är jingle jangle ­också namnet på en påhittad drog i ungdomsserien Riverdale.

Rolling Blackouts Coastal Fever kommer från Melbourne, den stad i Australien som alltid fostrat de bästa banden.

I december är det sommar i Melbourne. Med dessa bitterljuva gitarrhymner kan man mitt i den kompakta midvintern ­skapa sin egen sommar i hörlurarna.

Moses Boyd, Nubya Garcia, Shabaka Hutchings – med flera

We out here (Brownswood Recordings)

Kors, vilken röst!

4 poäng

Gilles Peterson, 54, är född i Frankrike men har blivit en brittisk kultur­institution. Som radiodisc­jockey på BBC är han på väg att bli en lika viktig musikalisk folkbildare och eldsjäl som John Peel (1939–2004) fast inom soul, jazz och latin.

Gilles Peterson hade under det sena 1980-talet etiketten Acid Jazz och på 1990-talet Talkin’ Loud. Nu driver han Brownswood Recordings som har 3 miljoner unga lyssnare på Soundcloud. Brownswood Recordings dokumenterar en ny generation med jazzmusiker i dagens London. Scenen som de just nu skapar i ­realtid är så vital och spirande att den jämförts med Blue Note i New York under 1960-talet.

Albumet We out here samlade de bästa unga jazzmusikerna under en tre dygn lång jamsession i augusti 2017. Och det låter sensationellt. Jazz som är ung, svängig, politisk, sexig och inte nöjer sig med att vara nischmusik utan vill vara med i fronten för samtiden.